Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Världen i ett sandkorn

Kvinnan i sanden

Kōbō AbeÖversättning Irmelin Fritzell och Keiko KockumFörord Inger EdelfeldtNorstedtsFörsta meningen: "En dag i augusti försvann en man".
Hur är det egentligen möjligt? Hur kan en fri människa frivilligt bli fånge i sitt eget liv? Sker det medvetet eller smids gallret av yttre omständigheter? Är anpassningen okomplicerad eller drabbar den hårt och tränger sig på under motstånd och protest? Och i dess förlängning följer frågan: Försonas den fångade med sitt öde och lever vidare som om fångenskapen är en given del av dennes numera hårt beskurna liv?
Fångenskapen, det snäva livet, kan ses som en direkt spegling av ett samhällstillstånd. Det är bland annat vad den japanske författaren Kōbō Abe (1924-1993) gör i sin redan klassiska roman Kvinnan i sanden som utkom första gången 1960. I den enskildes liv tränger de större sammanhangen fram. Kanske går det att klä av en människa varje ansats till yttre förställning och samhällelig konformism och då äntligen få se hennes sanna natur och läggning? Eller förblir allting glidande, obeständigt som själva sandens rörelser?
Kōbō Abe ställer frågor, spetsar till och vrider upp verkligheten i en absurd fiktion för att på så sätt skapa distans och göra människans predikament tydliga.
Till vardags är han lärare, men hans stora passion är entomologi, studiet av insekter. Niki Jumpei, en trettioettårig man, ger sig av på en av sina efterlängtade exekutioner. Han har medvetet varit förtegen om sina planer då han inte är fullt nöjd med sin relation och heller inte med sitt arbete. Han är på jakt efter en, som han hoppas, ännu oupptäckt insekt – ”den dubbelvingade flugan”.
Han hamnar i en djup grop. Därnere finns ett hus och en kvinna. Det mesta av den lilla byn verkar bestå av hus i djupa sandgropar. Kvinnans hela liv, inser han snart, består i princip av att sopa, skotta och skyffla undan sand för att huset inte ska begravas under rasmassorna.
Överallt finns sand, sand och ännu mera sand. I maten. I sängen. I munnen. Den tränger sig in överallt. Den lägger sig till och med som en hinna över huden och kan då, om den inte torkas bort, leda till svåra infektioner. För livet därnere är hon beroende av vad de andra byborna hissar ner i gropen. Färskvatten till exempel.
Insikten träffar honom hårt. Han är en fånge i sanden. Är även kvinnan ett offer eller är hon hans väktare? Handlingen i romanen utspelar sig i denna grop – en bild av det klaustrofobiska liv som det moderna samhället skapat. Eller?
När Niki Jumpei tänker på sitt arbete, sin nu förlorade vardag, leder det till en annan sorts frågor. Rutinen, ledan, tristessen han då levde med – var den så mycket bättre? Han stod knappt ut med sina kollegor, han närmast avskydde deras inskränkthet och småsinthet. Var det livet verkligen friare än det han lever på sandgropens botten? De stora sanningarna är svåra att finna och se klart.
Kōbō Abe skapar en laddad förväntan som oavbrutet stegras, ett existentiellt drama som genom sina utmanande reflektioner för tankarna till Jean-Paul Sartre och Samuel Beckett. Kōbō Abe har en sällsynt välutvecklad begåvning för att lyckas med det ytterst svåra att låta det absurda bli till hård och levande realism och få det realistiska att framstå som absurt. Inte minst denna förmåga gör ”Kvinnan i sanden” till en stor läsupplevelse, den åstadkommer en närmast oemotståndlig malström i sanden – virvlarna drar och lockar, förför och förskräcker.
Gå till toppen