Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Vänstern och vreden

Det här är året när Podemos vill skriva om reglerna för spansk politik – och rulla igång en ny europeisk vänster. Efter en flygande start har partiet fått sin första skandal. Peter Fällmar Andersson möter vreden i ett Andalusien som nu går till regionval.

Bankdirektören sitter i ett palats, äter en fet chokladdessert och pratar om stabilitet.
Det är hösten 2014 och Emilio Botín, den jesuitskolade patriarken i täten för spanska bankjätten Santander, har bjudit in några journalister till en bättre middag i Milano. 79-åringen har flugit dit i sitt privatjet för att kolla in den formel 1-cirkus han är mecenat för.
Emilio Botín berättar att Santander till 2019 kommer att tjäna lika mycket som man gjorde innan krisen, 2008. En nätt summa på så där 10 000 miljoner euro.
Han sippar nöjt på en whisky där i palatset – men ser ett reellt hot: Podemos.
Botín flyger hem till Madrid. Där dör han av en hjärtinfarkt. I Barcelona-tidningen El Periódico, som var på plats i Milano, sätter man rubriken "La ultima cena de Botín". Den sista måltiden.
Den scen som målas upp i palatset är bekant från de många medeltida katolska målningar som återger den bibliska berättelsen om Lasarus. Inne i värmen, en belåten elit vid dignande bord, där ute i krisen – Lasarus som förgäves ber om lite brödsmulor.
2015 nöjer sig inte alla spanjorer med tanken på att det kan bli ombytta roller efter döden.
En halv miljon familjer har vräkts från sina hem sedan avgrunden öppnade sig 2008. Nu syns en liten tillväxt och nygamla leenden på bankkontor och kreditvärderingsinstitut. Men medan den konservativa spanska regeringen vill tala om krisen i dåtid fortsätter vräkningarna. I slutet av 2014 ökade antalet vräkningar jämfört med 2013. Många av de vräkta tvingas fortsätta betala skulder och ränta till bankerna. Samtidigt köper utländska finansbolag upp tiotusentals lägenheter till vrakpriser. Och därtill: hälften av Spaniens unga går ännu utan jobb.
Det var det här "los indignados" gick ut på gatorna för. Och det är denna vrede vänsterpartiet Podemos nu gör politik av. 2015 vill de se ett valår som river upp den terrorbalans som rått i spansk politik sedan Franco dog och demokratin föddes: de konservativa och socialisterna byter av varandra. Lokal- och regionval kommer att följas av ett nationellt val i slutet av året.
Jag går en tidig vårdag detta valår genom Malagas innerstad och möter ilskan överallt: på gatorna, på husväggarna, på krogarna. Här i Andalusien, regionvalet är den 22 mars, har man den högsta arbetslösheten i Spanien, 35 procent. En medelålders man sitter i ett skyltfönster med en pappskylt med texten "Yo tengo nada". Jag har inget. Före krisen hade han ett jobb, ett hem.
Överallt detta före och efter, före och efter avgrundens 2008.
På väggen vid en av ingångarna till saluhallen har någon sprayat: "La ultima cena antes de la crisis". Den sista måltiden innan krisen. Den nyfångade fisken där inne är inte för alla.
Partiledningen i Podemos citerade kort efter partiets bildande förra året den franske författaren Antoine de Saint-Exupery: "Om du vill bygga en båt ska du inte börja med att rekrytera besättningen, klyva ved eller tända ljus – du ska börja med ge människor en längtan efter havet".
De behövde också göra det troligt att havet ännu finns där i en nyliberal värld. Podemos betyder "vi kan", men är snarare hämtat från en latinamerikansk kampfras från 70-talet än från Obama-kampanjen. Men som under Obamas resa till Vita huset försöker Podemos ladda orden esperanza (hope) och cambio (change) med magi, en tro på att folkviljan ännu kan vända länder. Verktygen är lokala aktivistcirklar och digitala mötesplatser.
Podemos hjälps av det som kallats Iglesias-effekten. 36-årige Pablo Iglesias, professor i statsvetenskap, är tv-mässig och kvick i sociala medier. Han var en gång ungkommunist, men som partiledare vill Iglesias inte prata vänster-höger utan demokrati-diktatur. Att lämna EU är inte lösningen. Podemos vill skapa en vänster som demokratiserar EU inifrån. En vänster som tvingar bort en passiv europeisk socialdemokrati – eller tvingar den att åter bli socialdemokratisk. Att Podemos knappt ett år efter sitt bildande kan locka en fjärdedel av spanjorerna säger allt om det demokratiska vakuum som i många europeiska länder har fyllts ut av nationalister och högerextremister.
Så också i Sverige.
Podemos partitopp har läst så mycket post-marxistisk teori (argentinaren Ernesto Laclau nämns) att de undviker att tala ett språk där orden har slitits eller smutsats av historien. Partiets centrala berättelse handlar inte om klassmedvetande utan om att ställa folket vs "la casta", den politiska kast som prenumererat på makten i Spanien. Det är en trubbig, ibland slentrianmässigt politikerföraktande, kritik av etablissemanget som känns igen från nationalister och högerextrema populister, men som i Spanien ges en ovanlig kraft när den riktas från vänster mot en politisk/finansiell elit som oavbrutet fastnar i nya korruptionsskandaler. Det är populism som murbräcka för en modern vänsterpolitik, med vilken Podemos vill stoppa vräkningarna av spanska familjer, omförhandla Spaniens skulder och genomdriva en skattereform. "Vi måste rädda folket, inte bankerna", säger Iglesias i en upprepad talepunkt.
Att partiet inskärper sinrättrådighet som en kontrast till den korrupta politiska eliten gör det extra ömtåligt för avslöjanden kring just pengar och korruption. Spansk press har de senaste veckorna rotat intensivt i de pengar Podemos tredjeman Juan Carlos Monedero tagit emot för konsultuppdrag för regeringar i Venezuela, Bolivia, Ecuador och Nicaragua. Affären kan komma att slå hårt mot det färska partiet.
"Ladrones!" skriker en butiksägare i Centro Histórico i Malaga. Tjuvarna, det är politikerna i Andalusien. Mannen har sålt regionens klassiska solfjädrar och sjalar i decennier, men nu är det 50 procent rabatt. Han pekar utåt gatan: "Där, där, där, de har fått slå igen. Jag också snart".
Jag säger: "Podemos?". Han säger: "Ja, kanske. Men jag vet för lite om dem".
För att etablera sig som en tredje stark aktör i spansk politik behöver Podemos stå fritt från korruption och tala klarspråk om både ideologi och konkret politik. Vart partiet går kan komma att ge mer eller mindre utrymme åt "de nordiska socialdemokrater", som Pablo Iglesias allt oftare hyllar, att dra EU i en socialt anständig riktning. Men partiets ställning hänger på hur vännerna i Syriza lyckas lösgöra sig från trojkan som håller Grekland i ett strypgrepp. Hur Syriza klarar sig kan lyfta eller knäcka Podemos.
En ny spansk vänster utmanar landets politiska och ekonomiska makt, men också spanjorernas bild av sin demokrati. Partiet riskerar att väcka en rädsla för att ett nytt, mindre statiskt parlament, ska locka fram spöken ur historien.
Dessa spöken härrör fortfarande allt som oftast från spanska inbördeskriget.
2010 upptäckte spanska skattemyndigheter att familjen Botín gömt undan minst 2000 miljoner euro på schweiziska bankkonton sedan krigsåret 1937.
Familjen undgick åtal genom att betala in 200 miljoner euro.
Den nya ordföranden för banken Santander, Ana Botín, efterträdde sin far dagen efter hans död i höstas. Nu är det hon som kräver politisk stabilitet för denna den fjärde generationen av bankdirektörer.
Även på spanska känner man det som: business as usual.
Och Podemos vill gärna tro att Europa börjar bli less på det.
Gå till toppen