Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

Kvinnliga deckare i fokus

Vad berättar Annika Bengtzon och Lisbeth Salander om samtiden? Hur tacklar polisen Charlotta Lugn och advokaten Shirin Sundin manssamhället i Katarina Wennstams böcker? Är Miss Marple feminist? Kerstin Bergman sitter inne med lösningen på Internationella kvinnodagens många deckargåtor.

Docenten i litteraturvetenskap i Lund, Kerstin Bergman, har koll på kvinnliga deckare och kvinnliga deckarförfattare.FOTO: JENNY HÅKANSSONBild: JENNY HÅKANSSON
Klichéerna står som spön i backen i kriminalromanen. Här trängs försupna gubbar med magsår och relationsångest, spanare med sorgliga snabbmatvanor och machomän med ännu fler machomän.
– Stereotyperna dominerar även i nordiska böcker, men relativt sett är vi mer jämställda än i övriga deckarvärlden. Det är inte så få svenska polispappor som hämtar på dagis, konstaterar Kerstin Bergman.
Hon vet, för hon är expert – docent i litteraturvetenskap, sekreterare i Svenska deckarakademin, recensent och kulturskribent. I eftermiddag håller hon föredrag på temat ”Från Miss Marple till Lisbeth Salander” i Café Birger på Helsingborgs stadsbibliotek.
En kväll när mörkret sänker sig likt Kerstin Ekmansk Svartvattendimma över den upplysta lärdomsstaden Lund ringer jag på hos akademiledamoten och ansiktet bakom bloggen CrimeGarden. Kerstin Bergman öppnar och bjuder på kaffe svart som synden.
Nordisk litteratur inom det mordiska skrået är samhällstillvänd och relativt jämställd. Det förnekar inte en docent som läser nästan alla deckare som ges ut på svenska.
– Jag slukar tre, fyra böcker i veckan, berättar hon.
Det har hänt något på 2000-talet. Många kallar det en kvinnlig deckarboom, både vad gäller författare och påhittade problemlösare.
– Egentligen började det med ”Sprängaren”, som kom 1998. Tidskriften Jury hade precis startat Polonipriset för att uppmuntra fler kvinnor att skriva, och första utmärkelsen gick till Liza Marklund. Tydligen fick det avsedd effekt, fler och fler gav sig in i branschen och efter fyra år kunde man lägga ner priset.
Men helt jämlik är inte genren.
– Medierna pratar mycket om deckardrottningar. Alla klumpas ihop, och så nämns Henning Mankell, Jens Lapidus, Stieg Larsson och allt vad männen nu heter vid namn och var för sig.
Men dagens föredrag handlar främst om brottsbekämparna. Om trädgårdspysslande ungmön Miss Marple, som är ganska olik homosexuella polisen Charlotta Lugn.
– I dag finns främst två typer av kvinnor i hjälterollerna. Den ena är Liza Marklunds stressade karriärmamma Annika Bengtzon, som försöker få ihop livspusslet.
– Den andra är Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millenniumtriologi. Hon är supersmart men socialt helt obegåvad och lever singelliv. Saga Norén i ”Bron” är lite åt samma håll.
Kerstin Bergmans fascination för det mordiska föddes när hon började läsa pappas Maria Lang-böcker, med Puck Ekstedt, senare Puck Bure, som berättarjag.
– Det fanns intressanta genusinslag redan i den första boken, ”Mördaren ljuger inte ensam”, med en lesbisk mördare. Den kom 1949 och fick blandat mottagande.
Hon har gett ut några temaböcker i ämnet uppdiktade brott och förra året var hon redaktör för ”Deckarnas svenska landskap – från Skåne till Lappland”, som botaniserar i landsortens kriminalromaner. Trots att hon ägnat stora delar av sitt vuxna liv åt att läsa om och forska i död och dråpligheter har Kerstin Bergman ingen vilja att själv börja ta livet av fiktivt folk.
– Jag har ju recenserat och sågat en del som försökt genom åren, så jag får nog ligga lågt, säger hon och skrattar.
– Det är svårare än man tror, och ytterst få lyckas skapa så bra dialog som Liza Marklund. Det ska vara lättläst och inte för mycket som stoppar upp, och det är inte alltid lyckat när författare som ägnat sig åt andra genrer försöker skriva deckare.
Några egna kriminalromaner är inte på gång. Kerstin Bergman nöjer sig med att lustmörda en och annan pretentiös skribent. Plus att analysera kvinnliga romanfigurer.
PER OHLSSON

Tre genusmedvetna val

Kerstin Bergman tipsar om tre böcker på Internationella kvinnodagen
Låt mig ta din hand, av Tove Alsterdal.
”Utsågs till förra årets bästa kriminalroman av Svenska deckarakademin. Handlingen pendlar mellan Stockholm och Sydamerika.”
Skuggorna, av Katarina Wennstam.
”Hon för en ständig kamp mot patriarkala strukturer. Blodig, men alla borde läsa den.”
Okänt offer, av Tana French.
”Irländska som är en personlig favorit. Kommissarie Cassie Maddox är huvudperson.”
Gå till toppen