Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Vi, de utvalda

Vi satt hemma i hans lilla kök på Ethiopia Street i centrala Jerusalem när han sa det: ”You know, I have this republican on my inside, and I just can’t get rid of him.”
Vi pratade om kärlek. Min vän Benjamin hade precis berättat om sin judiskortodoxa familjs historia, den där männen i en 300 år lång tradition alltid hade ägnat sig åt teologiska studier. Och han hade själv planenligt börjat rabbinskolan, men han vantrivdes och hoppade av, som den första i sin släkt. Samtidigt passade han på att komma ut som homosexuell. Började göra film. Och nu satt han där framför mig, och han fortsatte: ”I min hjärna tänker jag en sak, men det jag känner i hjärtat är något helt annat. Jag känner att jag vill ha en stor familj. Jag känner att jag vill leva community life. Jag känner att jag vill bo här i Jerusalem, inte i Tel Aviv eller New York.”
När jag under förra våren intervjuades om min roman "Det finns ingenting att vara rädd för" fick jag ofta frågor om hur tiden i Livets Ord präglat mig. Liksom romanens huvudperson Jonatan växte jag upp omsluten av församlingen, avskuren från det mesta i samhället (gick församlingens friskola, hade ingen tv, inga tidningar, inga vänner utanför församlingen). Intervjuerna fick mig att tänka på Benjamin och jag insåg att det han sagt även gällde mig. Också jag bar med mig en inre republikan från min uppväxt.
När nu Ebba Busch Thor hörs och syns överallt påminns jag igen om den inre republikanen. Och jag förundras av hur nära hon hittills har stått sin uppväxts politiska ideologi. För Ebba Busch Thor har liksom jag gått Livets Ords grundskola. Hon är tio år yngre än jag, och vissa saker hade säkert förändrats över tid (om inte annat blev internet ett fönster mot omvärlden), men genom vänner har jag förstått att det mesta var sig likt. Världsbilden var densamma, människosynen. Teologi och politik var oskiljaktigt sammanflätade.
Berättelsen om Livets Ord är ett kapitel i berättelsen om det gamla landet, det socialdemokratiska Sverige. Församlingen grundades av Ulf Ekman 1983 efter en USA-resa där han inspirerats av en karismatisk rörelse (tänk lyfta händer, tungomålstal, människor som faller vid handpåläggning) med centrum i Tulsa, Oklahoma, mitt i det amerikanska bibelbältet där republikanerna är som starkast. Förenklat kan man säga att det var två saker som skiljde rörelsen från andra frikyrkor: betoningen på ekonomisk framgång samt helande. Gud skulle bota dig från sjukdom bara din tro var tillräckligt stark, samma trosprincip gällde ekonomin.
Du var din egen lyckas smed – i Jesu namn.
Livets Ords scen var politisk från dag ett. Ulf Ekman hade växt upp i ett arbetarhem och var en beläst ung man (fil.kand. och teol.kand.) med bakgrund i 68-rörelsen. När han blev frälst blev han också frälst från socialismen. Influerad av den karismatiska rörelsen i Oklahoma och dess självklara republikanska tillhörighet predikades individens och företagarens frihet från scenen i Uppsala. Jag kommer ihåg ett möte i slutet av 80-talet då Ekman ropade ut över församlingen att i USA hade man minsann inte bara ett televerk, det fanns hundra. Jag minns hur förbryllad jag blev, det gick liksom inte att ta in.
”Socialismen är från Djävulen” är ett klassiskt Ekman-citat, han upprepade det ofta.
Det gjorde även pastorer lägre i församlingshierarkin, liksom lärare i församlingens skola, och lärare på församlingens gymnasium, och lärare på bibelskolan, och lärare på det nygrundade universitetet, och föräldrarna i hemmen. Församlingen upplevde sig vara förföljd av makten. Socialdemokraterna hade ju avskaffat kristendomsundervisning i skolan, sekulariseringen skenade fritt, och karismatisk kristendom sågs som en rest av vansinne från ett vidskepligt länge sen, före upplysning och modernitet. Inte heller fick Livets Ord skola något statligt stöd, den bekostades av föräldrarna. Så ingenting fick man tillbaka på världens högsta skatt.
Hur som helst, där satt vi med bibel i hand, ung som gammal, och vi lärde oss hur det svenska samhället var uppbyggt: det var statsmonopol, brottslingar som gick fria efter löjligt korta straff, fackföreningar som styrde som de ville över de rättmätiga ägarna, ett försvar så skrattretande att Sovjetunionen hade militärövningar i Fyrisån (församlingens medlemmar uppmanades att göra vanlig militärtjänstgöring, inte vapenfri tjänst). Det här var Olof Palmes Sverige och det speglades i USA.
Var inte själva den amerikanska konstitutionen skriven för människor som liksom vi hade varit förföljda för sin tro?
Vi barn på Livets Ord var ”den nya generationen”. Vi var utvalda, handplockade av Gud. Vi var en jordbävning som skulle skaka inte bara Sverige utan hela världen, industriområdet Fyrislund i södra Uppsala var universums epicentrum. Vi blev fostrade att lyckas. Och våra hjältar var inte bara Daniel i lejongropen och Josua och de senaste stjärnorna i den amerikanska musikgenren Christian Contemporary Music. Det var lika mycket Reagan och Thatcher, Menachem Begin och Gustav II Adolf. Kungafamiljen. Vi var den amerikanska drömmen, fast i Uppsala, tungomålstalande, med evigheten som blodröd fond. ”Allt förmår du genom honom som ger dig kraft”, var mitt personliga motto, hämtat från Filipperbrevet. Och på väggen i mitt sovrum satt en jätteaffisch, ett hangarfartyg: den amerikanska flaggan mot en kvällsblå himmel.
Så kom 90-talet. Livets Ord hade blivit stort. Livets Ord var fullt av företagare. Livets Ord drevs som ett företag. Med patriarkal fast hand, toppstyrt, slutet. Ledningen hade ”marknadsmässiga löner”, pengar hämtade i kollekten. Klädkoden var business: en ny slips i en fräsch aprikosfärgad nyans för honom, en sidenscarf i matt silver till hennes inte helt osexiga dress. Den israeliska högerpolitikern Benjamin Netanyahu (partiledare för Likud, då i opposition) kom till industriområdet. Det kokade i den fullsatta lokalen, Uppsalas största, drygt fem tusen personer. När Netanyahu kom in på scenen tog jublet aldrig slut. Jag undrar om han någonsin har mött något liknande utanför Israels gränser.
Och från samma scen talades det vid den här tiden explicit om partipolitik. Ulf Ekman hade länge sett Kristdemokraterna (då kds) som en lam frikyrkoversion av Socialdemokraterna, men plötsligt vände han. Alf Svensson hade rest upp till Uppsala och mött Ekman, och efter det uppmanades vi medlemmar att inte bara rösta på Kristdemokraterna – vi skulle ta över partiet (vilket delvis hände i Uppsala). Jag minns ett skolval där Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet alla gick röstlösa. God tvåa blev Moderaterna. Kristdemokraterna? De fick egen majoritet.
Uppgiften var att driva Kristdemokraterna åt höger. Socialismens bojor skulle krossas, kärnfamiljen upprättas. Det var individens frihet, det ofödda barnets rätt till liv, Israels rätt till 1967 års gränser, motstånd mot feminismen (som ersatt kommunismen som ondskans ideologi). Och inte minst skulle hotet från homosexlobbyn avvärjas. Exakt vad hotet innebar minns jag inte riktigt.
Det blev 1998 och för första gången var personval möjligt. Den i politiska sammanhang okända Mikael Oscarsson, som länge varit ordförande för den till Livets Ord tätt knutna antiabortorganisationen Ja till Livet, lyckades få så många kryss att han (och församlingen) röstades in i riksdagen. Hans personvalskampanj gick under medieradarn eftersom den drevs på Livets Ord.
Oscarsson skulle senare bli något av en mentor till en ung… Ebba Busch Thor.
Jag vet inte om Ebba Busch Thor skulle kalla sin uppväxt för republikansk. Värdekonservativ är gissningsvis hennes begrepp. Osäkert är också om hon hade ett hangarfartyg på väggen i barnkammaren. Men långt ifrån sin uppväxtmiljös politiska ideologi har hon inte rört sig. Och det märkvärdiga har hänt att det känns logiskt med en toppolitiker med hennes bakgrund.
Socialismens bojor har krossats.
I Ebba Busch Thor får Kristdemokraterna landets första partiledare som stöpts i en av det nya Sveriges formar.
Kalla den värdekonservativ, eller nyliberal, eller – varför inte – republikansk.
Gå till toppen