Kultur

Plundring pågår

Etablissemanget lyder under sloganen "Because I'm worth it". En inverterad jantelag där självgodhet är normen. Kent Werne läser Owen Jones och ser elitens lapptäcke breda ut sig över Sverige.

För snart två år sedan gick friskolekoncernen JB Education omkull. Chockade elever grät. 1600 lärare kickades. Staten fick ta notan.
I samma veva lade vd:n Anders Hultin upp en bild på en flaska Tignanello för 779 kronor på Facebook och skrev ”Because I’m worth it”. Aftonbladet fick nys om saken. Hultin ställdes i skamvrån.
Hur ska man egentligen se på incidenten? Som en ogenomtänkt blunder, eller som ett uttryck för elitens säregna mentalitet?
Owen Jones – brittisk författare, kolumnist och vänsterdebattör – skulle hävda det senare. För tre år sedan ryckte han ut till de förlusttyngda brittiska arbetarnas försvar i "Chavs". I sin nya bok "The Establishment" (Penguin), som parkerat på topplistorna och väckt debatt i hemlandet, kartlägger och synar han istället de senaste decenniernas vinnare: den ekonomiska och politiska eliten. Det han kallar etablissemanget.
"The Establishment" är ingen akademisk tegelsten om de växande klyftorna i stil med Thomas Pikettys "Kapitalet i det 20:e århundradet", utan ett kritiskt reportage. Jones hänger med finansmän, toppolitiker, högerideologer, pr-folk, företagslobbyister och skattejurister – människor som ofta delar nätverk, intressen och världsbild. Som visserligen konkurrerar inbördes, men som samtidigt håller varandra om ryggen och försvarar en ordning som gynnar dem.
Visst blir det mycket namedropping när Jones fläker ut den brittiska makteliten till allmän beskådan. Men "The Establishment" är inte en berättelse om enskilda rötägg, utan om ett system. ”Etablissemanget karaktäriseras av institutioner och idéer som legitimerar och försvarar koncentrationen av rikedom och makt”, skriver Jones.
Det nuvarande etablissemangets skapelseberättelse inleds på 1970-talet, med Margaret Thatchers nyliberala revolution. Och det är just den nyliberala ideologin – tron på fritt företagande, avreglerade marknader, privatiseringar, sänkta skatter och bantad välfärd – som förenar etablissemanget. Ja, rent av definierar det.
I början av 70-talet sågs de här idéerna som obsoleta och alltför extrema, även i samhällstoppen. I dag är de come il faut.
Nyliberalismen är en maktideologi, politiken som flödat ur den har systematiskt gynnat kapitalägare och finansfolk, medan facket och löntagarna försvagats. Med resultatet att klyftorna har vuxit och de privilegierades grepp om samhället har hårdnat.
Ja, den ekonomiska och politiska eliten har i princip smält samman. Lobbyister påverkar beslutsfattare, men politiker blir också lobbyister. Svängdörrarna snurrar allt snabbare, gamla intressekonflikter övertrumfas av förmåner och lojaliteter.
Det råder en känsla av triumf i toppskiktet. Och varför deppa? Trots finanskraschen 2008 sitter både makteliten och nyliberalismen i orubbat bo. Visserligen tvingades staten agera livläkare och medborgarna betala räkningen när kapitalismen hamnade på intensiven. Vilket kan tyckas paradoxalt. Enligt den härskande ideologin är nämligen marknaden perfekt och staten ett problem. Men bortom de ideologiska flosklerna har kapitalet alltid varit beroende av staten, menar Jones. Logiken är snarare socialism för de rika och kapitalism för resten, ett system där eliten har förtur till livbåtarna och fattigt folk förväntas simma, där vinsterna privatiseras och skulderna socialiseras.
Dessutom har det offentliga blivit en stadig kassako. Skattepengar ämnade för diverse allmännyttig service förvandlas till privata miljardvinster i en ruljangs som går under namnet ”valfrihet”.
Just valfrihet tycks också vara grundhållningen när det är dags att deklarera. Oviljan att betala skatt är pandemisk bland de som tjänar mycket. Förmögenheter och vinster skyfflas till skatteparadis genom intrikata upplägg som är otillgängliga för vanligt folk. De rika köper sig förbi lagen, kryper runt demokratin, lever efter egna regler.
Ja etablissemanget, menar Jones, genomsyras av en mentalitet som kan sammanfattas med L’Oréals reklamslogan ”Because I’m worth it”. En inverterad jantelag där makten och rikedomen ses som högst välförtjänt. Där självgodhet, vräkighet och skamlöshet är normen.
Det kan ta sig olika uttryck: bankchefen som kräver miljonbonus trots att firman ligger i offentlig respirator, riskkapitalisten som tjänar miljarder på skattefinansierad omsorg och sedan nolltaxerar, vd:n som åker på solsemester i företagets jetplan. Eller för den delen vd:n som driver friskolekoncernen i konkurs och sedan firar med ett italienskt årgångsvin, lägger upp en bild på Facebook och citerar L’Oréal.
Kan analysen i "The Establishment" appliceras på Sverige? Inte helt och hållet. Det svenska facket är till exempel starkare än det brittiska och makten därför mer heterogen och lyhörd för löntagarintresset.
Men även Sverige kan visa upp en växande miljardärsklubb, otaliga skatteflyktingar, näringslivsdrivna tankesmedjor, mäktiga pr-firmor, välsituerade företagslobbyister och politiker som byter hatt.
”Banden mellan den politiska makten och det privata näringslivet har förvandlats till ett komplicerat nätverk där alla budskap kan säljas”, konstaterade Veckans Affärer i en kartläggning för ett par år sedan. Eller som pr- och medieforskaren Sigurd Allern uttryckte det på Mediedagarna i Göteborg nyligen "Sverige vann som bekant inte VM-stafetten i skidåkning, men när det gäller VM i svängdörrar mellan politik och näringsliv är Sverige en mästare".
Vår före detta försvarsminister, moderaten Sten Tolgfors, hjälper nu Saab att sälja vapen. Thomas Östros, tidigare ekonomisk-politisk talesman för socialdemokraterna, blev vd för lobbyorganisationen Bankföreningen. Den nyss avpolletterade finansministern Anders Borg fick snabbt uppdrag av Kinnevik och bankjätten Citi. Listan på överlöpare kan göras lång, särskilt till sektorer där affärsmöjligheterna helt och hållet avgörs av politiken.
Förra året gick närmare 100 miljarder skattekronor till vinstdriven vård, skola och omsorg. Det märkliga med detta är att en stor majoritet av väljarkåren faktiskt velat sätta stopp för vinstuttag i välfärden i mer än två decennier. Ändå har marknadiseringen fortsatt.
Hur kommer det sig?
En orsak är att intresseorganisationer som Timbro, Friskolornas Riksförbund och Almega har satsat stort på påverkansarbete, på att folk i branschen har haft starka kopplingar till politiken. Och att politiker ofta har köpts över och agerat påtryckare. Miljöpartisten Mikaela Valtersson blev för ett par år sedan vice vd för Kunskapsskolan och ordförande i Friskolornas Riksförbund. Mona Sahlins högra hand Stefan Stern fick jobb som chefslobbyist för Wallenbergarnas Investor, som bland annat äger vårdjätten Aleris. Och i höstas gick Filippa Reinfeldt utan paus från landstingshuset i Stockholm till just Aleris, där hon ska arbeta med ”affärsutveckling och lobbyverksamhet”.
Och så har vi Anders – "Because I’am worth it" – Hultin. Som politiskt sakkunnig i Bildtregeringen i början av 90-talet var han friskolereformens arkitekt. Sedan grundade han Friskolornas Riksförbund, för att därefter själv pröva lyckan i Kunskapsskolan tillsammans med pr-gurun Peje Emilsson. Efter en sejour i den brittiska friskolesvängen återvände han till Sverige 2012 och tog över JB.
Hultins vänlista på Facebook ger en god inblick i det svenska etablissemanget. Där återfinns Almegas vd Jonas Milton, SAF-nestorn Janerik Larsson, Attendos vd Henrik Borelius och Friskolornas Riksförbunds nya vd Ulla Hamilton (tidigare moderat borgarråd i Stockholm). Liksom högersinnade pr-höjdare som Markus Uvell, Ulrika Schenström och Henry Stensson, privatiseringsivrande chefredaktörer som Mats Edman och PJ Ander Linder, lobbyistanstrukna sossar som Niklas Nordström och Widar Andersson, och givetvis ledande moderater som Ulf Kristersson, Erik Langby och Filippa Reinfeldt.
Om Anders Borg hade haft ett Facebookkonto skulle också han finnas med på Hultins lista. De är nämligen nära vänner sedan MUF-tiden i Östergötland i mitten av 1980-talet, och Hultin var best man på Anders Borgs snart annullerade bröllop, och vice versa.
Enligt Owen Jones är fusionen av politik och näringsliv vår tids stora demokratiproblem. Om folkviljan ska kunna råda måste svängdörrarna stängas, menar han, och efterlyser en ”demokratisk revolution”.
I alla händelser borde elitens lapptäcke synas i sömmarna. Något medierna hittills har varit dåliga på. Kanske för att flera ägare och chefer själva är en del av etablissemanget, kanske för att många journalister har en föråldrad bild av hur makten fungerar.
Vad hände med Anders Hultin? Han kör oförtrutet vidare på friskolespåret, nu som ägare till fyra friköpta JB-gymnasier. Inläggen på Facebook delar han dock bara med sina vänner.
Gå till toppen