Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Dagen gryr över marknadstältet

Lars Ahlin
Natt i marknadstältet. Efterord Gunnar D Hansson. Albert Bonniers förlag.

Lars Ahlin skrev med förrädisk lätthet om de stora livsfrågorna, enligt Crister Enander.Bild: SVD
Om människan vore en rakt igenom ond varelse eller enbart drevs av egoistiska motiv och om godheten därigenom inte existerar som ett möjligt val för den enskilde, hur skulle då livet gestalta sig? Hur skulle människor under sådana förhållanden kunna leva tillsammans i gemenskap och endräkt? Att aldrig vara enade, att aldrig kunna sätta kärlek och vänskap framför egoismens begär, och heller aldrig vara beredda att uppoffra sig för att hjälpa andra i nöd. Skulle inte det ge upphov till ett evigt allas krig mot alla utan ände?
Tanken på människan som människans varg är en på djupet hemsk och oroande tanke. Om antingen likgiltigheten eller ondskan får råda tillsammans med det snäva egenintresset blir självgodhet den enda möjliga formen av godhet i ett kallt, dött och inhumant samhälle.
Frågan om den mänskliga godhetens existens och vad som krävs av den enskilde för att bli en del av den samhörighet som godheten kan öppna är ett av de många centrala teman som löper genom Lars Ahlins mäktiga roman ”Natt i marknadstältet”. Redan i upptakten ställer Ahlin frågan om människans natur och innersta drivkrafter.
Leopold Dahl ansätts, oftast sker det tidigt om vårarna, av de mest svårartade och gruvliga av tvivel – främst då ett djupgående tvivlet på sig själv. Är han en god människa? Finns godheten till även för honom eller är den uteslutande till för andra? Och, tänker han vidare, finns det inte en risk att godheten kan vändas i sin motsats? När godhet blir till officiellt sanktionerad moral och moralen får stärkkrage och angrips av intolerans och blir till regler, förbud och tvång, vad äger då godheten för värde? Vad tjänar den då till? Behöver verkligen människan styras och därigenom berövas friheten?
Är det kanske inte rentav så att det finns ett hägrande tillstånd mellan aktiv godhet och en uttalad ondska, en plats där människan kan finna en tids vila och hugsvalelse – något av en lockande glänta i den grå och slitsamma vardagen där en strimma av den skiraste lyckan skiner igenom allt det gråa och svarta?
Ett av romanens mer fascinerande inslag är Lars Ahlins sturiga vägran att låta sig begränsas i sitt berättande. Hans ambitioner är minst sagt vittfamnande. Ämne efter ämne tar han upp, alltifrån de stora och övergripande livsfrågorna till skildringar av den inrutade vardagens småhändelser. Inget tycks kunna hejda honom. Berättelserna och reflektionerna, iakttagelserna och idéerna trängs, de knuffas och pockar på att bli nedtecknade och belysta i gestaltad form. Det ger ”Natt i marknadstältet” ett sällsamt liv, ett drag av vildsint rådbråkande av verklighetens och vardagens många uttryck och händelser. Ibland tycks Ahlin iklä sig historikerns roll och sträva efter att i livfullt medryckande krönikeform skildra och fånga vad som timat och allt som omskapats och hur denna snabba utveckling och de genomgripande förändringarna har påverkat och förändrat människorna och deras liv i hamn- och sågverksstaden.
När romanens tydligast tecknade karaktär Paulina Dahl – Leopolds hustru och innehavare av ett av stadens kaféer – står och bakar natt efter natt inför marknaden börjar tankarna vandra. Hon är trött. Sliten av de sena timmarna, även om just detta bak varje år skänker henne stor tillfredsställelse. Leopold har gett sig av – igen. Det har passerat flera månader. Och Paulina saknar deras samhörighet även om den nötts och slitits ner och fått skarvar och sår genom åren. Hennes klarsyn är vass och mättad: ”Hon såg tydligt vari skillnaden mellan henne och Leopold bestod: han orkade inte lida sitt straff, han vägrade att kännas vid allvaret i de skuggor som frätte honom”, ”för honom vändes frihetens inmarsch i flykt och hitintills hade han bara djupare och djupare trängt in i straffet och ondskan”. Upplösningen av detta äktenskapsdrama som löper igenom hela romanen tillhör dess absoluta höjdpunkter.
Det som inger den största respekt vid en omläsning av ”Natt i marknadstältet” är inte enbart det vitalt viga och åskådliga språket vars bredd och finstämdhet är minst sagt anslående och djupt imponerande. Nej, det är även den förrädiska lätthet – det närmast mästerliga handlaget – med vilket Lars Ahlin tar upp och behandlar de stora livsfrågorna utan att det episka flödet hejdas eller texten blir tung eller snårigt trist. Klart och friskt springer språket upp, direkt ur en av svensk litteraturs kanske starkaste och livskraftigaste källådror som förmått ge näring åt flera av Ahlins generationskamraters och föregångares prosa.
Och återigen brottas Ahlin med sin svartsyn och den tilltagande pessimism som länge varit tydligare och avsevärt tyngre i hans böcker. De religiösa frågeställningarna finns där, men de ges inte samma dominerande ställning som i flera av hans romaner och noveller.
Lars Ahlin har, tacknämligt nog, denna gång klivit ner från predikstolen och övergett det högstämda tonfallet. Han förkunnar inte för de redan frälsta utan vänder sig med en nästan oförställd omedelbarhet till de nyfikna och vetgiriga.
Här finns en friskhet, en hunger och ostillad förväntan på ett rikare och bättre liv, en kraftfull underström av en obändig och enveten längtan efter den levande mångfalden – såväl dess många fröjder som föga följsamma motstånd. Ibland kan det vara svårt att avgöra var livslusten upphör och en sprittande och sprakande berättarglädje tar vid. Det är förvisso lätt att föreställa sig att det är två sidor av samma medryckande tillfredsställelse där Ahlin sitter i sommarhuset i Segerstad på Öland och skriver i ett för honom ovanligt raskt tempo.
Han börjar – upplyser Gunnar D Hansson i ett utmärkt efterord – att skriva på romanen sommaren 1956 . Mot slutet av sommaren därpå är den klar – i absolut sista stund enligt förlaget – och utkommer i september 1957. Därmed är en roman som måste kallas för en klassiker född.
”Det är ett språk som gör gott som en läkande salva”, skriver Olof Lagercrantz i sin recension. Det är bara att instämma.
Gå till toppen