Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: "Ansvaret för barns och ungdomars utsatthet på nätet bör ligga hos föräldrar och skolor som sätter telefoner, paddor och datorer i händerna på dem."

Vuxenvärlden måste lära sig att ha en nyfiken hållning till nätet – motsatsen medför att barn aldrig släpper in och visar vad de gör. Barn måste få en ärlig chans att ha med oss i sitt liv – även på nätet. Det skriver Maria Dufva, kriminolog.

Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Ansvaret för barns och ungdomars eventuella utsatthet på nätet bör ligga hos dem som förser dem med den utrustning de använder för att komma ut på nätet: föräldrar och skolor som sätter telefoner, paddor och datorer i händerna på dem.
Samtidigt som vi köper telefonen eller paddan måste vi ha klart för oss vilka appar som installeras och hur de fungerar.
Om man som förälder, lärare, kurator eller barnmorska på en ungdomsmottagning eller som polis inte själv vill använda sociala medier, har man ändå skyldighet att känna till hur de för tillfället mest populära apparna fungerar. Och i ett större perspektivförstå nätet och sociala medier som fenomen.
Vistas barnen på ”fel” sidor eller har de lagt ut mindre bra foton, måste de våga prata med oss vuxna, inte bara med lika gamla kompisar.
Telefonen är det käraste många barn och ungdomar har, och därför håller alldeles för många barn tyst om sina erfarenheter istället för att prata om ”det hemska”. De är rädda för att deras föräldrar skall ta telefonen eller appen ifrån dem om de berättar vad som hänt.
Barnen måste få en ärlig chans att ha med oss i sitt liv – även på nätet.
Jag håller föreläsningar i skolklasser och har sedan oktober 2014 träffat 1 900 elever mellan årskurs 3 och årskurs 6. Det är få i årskurs 4 som inte har en smart telefon. Statens medieråds senaste publikation i ämnet bygger på data insamlad under 2012. Redan då kunde man se ”att internetanvändningen ökar i samtliga åldersgrupper och är nära nog hundraprocentig från 12 års ålder. Störst är ökningen när det gäller att använda internet i mobilen.”
En rapport från antimobbningsorganisationenFriends (insamlad oktober 2014 och publicerad mars 2015) visar att 36 procent av flickorna i åldrarna 10-16 år blivit utsatta för kränkningar i främst apparna Kik och Instagram. De har använts av de flesta barn och ungdomar i Sverige de senaste fem åren. Pojkarna i samma ålder blir främst utsatta på chattfunktioner kopplade till populära spel som Minecraft, World of Warcraft och Counterstrike; 27 procent av pojkarna har utsatts för kränkningar, visar samma undersökning.
Självklart finns det en koppling mellan barns och ungdomars ökande utsatthet på nätet och den ökande tillgången på smarta telefoner och surfplattor.
”Det finns tydliga könsskillnader i de typer av nätkränkningar som anmäls till polisen. Flickor hängs ut med bilder medan pojkar hotas med våld”, skriver Brottsförebyggande rådet i en rapport som publicerades i februari i år.
De flesta elever jag träffar berättar att deras föräldrar varje dag frågar: "Hur var det i skolan idag?", "Hur var lunchen?", "Fick ni några läxor?", "Hur gick det på träningen?"
Men bara några få av de totalt cirka 1 900 elever jag mött har föräldrar som lika ofta och självklart frågar "Hur har det varit på nätet idag?".
När barnen själva skattar sin fördelning av dygnets 24 timmar uppger en hel del redan i årskurs 3 att de spenderar kanske en timme på någon sorts träning och tre till sociala medier. Det är uppgifter som styrks av Statens medieråd.
Ungefär hälften av barnen uppger att föräldrarna följer dem på Instagram. Men inte på alla konton. Idag är det snarare Snapchat med tillhörande MyStory som gäller för barn och ungdomar och där finns ytterst få, för att säga inga föräldrar, som snappar med sina barn.
I varje fjärdeklass som jag har besökt har flera elever berättat för klassen hur de kontaktats via Kik av främmande personer som haft en mer eller mindre pornografisk profilbild och som efter några chattar fram och tillbaka bett barnet skicka bilder på sig själv eller frågat om de ska ses på riktigt. De flesta har inte berättat om det för sina föräldrar. En pappa har förklarat att han vet exakt hur hans son knyter sina skridskor, exakt hur sonen håller i ishockeyklubban. Däremot hade han ingen aning om vad sonen – som stod anmäld för grova sexuella ofredanden på en chattsida – gjorde alla de timmar han dagligen vistades på nätet.
En flicka i årskurs 4 berättar om hur rädd hon blev när hon under en färjetur råkade se en vuxen man som satt och spelade Movie Star Planet. Först då förstod hon att alla inte är sig själva på nätet.
Min erfarenhet säger att runt en av tio som arbetar i skolan har Instagram, Kik eller Snapchat. Det betyder att ett barn som ska berätta om sin utsatthet har en lång väg att vandra. Som alltid är det de barn som redan är utsatta på andra sätt som drabbas värst; de som har svaga skyddsnät, som är mobbade eller på annat sätt har det svårt i livet.
Alla barn har heller inte föräldrar att prata med. Då är det ännu viktigare att andra vuxna i närheten vet och känner till de nya arenorna.
Vuxenvärlden måste lära sig att ha en nyfiken hållning till nätet – motsatsen medför att barn aldrig släpper in och visar vad de gör. Inget kan längre helt hindra barn från att få trista erfarenheter från nätet, däremot kan vi vuxna få dem att välja bort risker.
Maria Dufva
Gå till toppen