Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Vrede och värme

Den sista gåvan
Abdulrazak Gurnah
Översättning: Helena Hansson
Celanders förlag
Första meningen: En dag, långt innan oroligheterna började, smet han i väg utan att säga ett ord till någon och vände aldrig tillbaka.

Abdulrazak Gurnah.Bild: Mark Pringle
Minnen tränger fram. De är som vassa skärvor av ett sedan länge krossat mönster. Mörka, plågsamma och inte minst skuldtyngda händelser kräver hans uppmärksamhet. Medvetandet är på drift. De vanliga barriärerna har raserats. Han har under så lång tid tigit om sitt förflutna att han enbart sett sitt svunna liv såsom i en svartnande spegel. Exilens krav, andras förväntningar, hans vilja att skona familjen – sin hustru Maryam och barnen Hanna och Jamal – har hindrat Abbas från att berätta om och upptas av sitt förflutna.
Abdulrazak Gurnahs roman ”Den sista gåvan” är en stark och rik berättelse om en familj. När dottern Hanna – som helst vill bli kallad Anna – börjar studera vid universitetet kallar hon den självfallet för en svårt dysfunktionell familj. Hennes behov av frigörelse är stort. Hon vill inte vara en främling i England, sitt eget land. Även hennes bror Jamal vill känna tillhörighet och smälta in.
Familjen formas av att de alla lever i skuggan av fadern Abbas tystnad om sitt förflutna, om uppväxtåren och sitt liv i Zanzibar. Inte med ett ord berör han sin bakgrund – med undantag för några mustiga händelser från de många åren till sjöss. Han är inte bara krampaktigt förtegen. Han vill inte minnas.
”Den sista gåvan” är inte en berättelse om en man. Det är en bred skildring av just en familjs liv. Likväl är tystnaden och tigandet alltid närvarande. När Abbas får sin andra och allvarligare stroke förmår han inte längre stå emot minnena. Mer och mer berättar han för sin hustru.
Då kommer även Maryams minnen från barndomen och tidiga tonåren upp till ytan, hon – ett hittebarn som blev en sorts piga i den familj som hon blev omhändertagen av. Maryam är många år yngre än sin man. Men de möttes. De träffades av en slump. Hon var 17, han 34 – men han sade att han var 28a för att inte skrämma iväg henne. Och när han föreslog att de skulle rymma, så rymde de omedelbart och har levt ihop alltsedan dess. Först några år i Exeter, men sedan länge i Norwich.
”Den sista gåvan” är en inträngande och ytterst tankeväckande skildring av emigrationens villkor som belyser sidor som är mindre vanliga i litteraturen. Inte minst förmår Gurnah att gestalta de vuxna barnens förvirring, en vardagens brist på en entydig tillhörighet, och han gör det utan att förfalla till floskler eller använda sig av de förväntade stereotyperna. Det är befriande och mycket gripande och fördjupar förståelsen.
Den raka realismen, det okonstlade berättandet och ett osentimentalt förhållningssätt till de olika ländernas kulturer, ger romanen liv och värme även om Abdulrazak Gurnah bevarar en svalkande distans som – paradoxalt nog – får romanens temperatur att stiga avsevärt.
Vanmakt blir till vrede, vreden växlar om till värme och förståelse. Och, ännu mer avgörande, till stolthet och självsäkerhet.
Gå till toppen