Hälsa & Motion

"Min kropp höll på att falla sönder"

Många tränar mer och mer, och tänker noga på vad de äter.
För Sofia Ingemansson blev träningen ett sätt att lindra ångesten. Och det höll på att kosta henne livet.

Det kallas ortorexi – en sorts "träningsnarkomani". I kombination med en strikt "hälsosam" diet kan det gå så långt att situationen blir psykiskt ohanterlig och fysiskt farlig.
För 28-åriga Sofia Ingemansson började problemen i tidiga tonåren. Hon växte upp i Karlshamn i Blekinge och tiden på högstadiet blev tuff.
– Det var det vanliga med att vara tonåring – det var jobbigt med allt: skola, vänner och så kroppen som förändrades i och med puberteten.
Hon ville passa in och fick för sig att hon skulle må bättre om hon gick ner något kilo.
– Jag började läsa på jättemycket om kosten, hur nyttig man kunde bli och vad man kunde ändra på. Det började med småsaker – fullkornsprodukter och grönsaker. Jag hittade en massa råd och tips i tidningar om hur man skulle vara hälsosam. Började utesluta saker, som godis och läsk och allt som var fett, och bytte till lightprodukter.
Hon gillade att träna, och nu ökades dosen.
– Alla får ju endorfinkickar av att träna. Det var därför jag fastnade för träningen. Just i den stunden så mådde jag bättre, då lindrades min ångest.
Hon fick beröm och bekräftelse av omgivningen, som tyckte att hon var fräsch och hälsosam. Men ångesten när hon "unnade" sig saker som kakor eller godis blev bara värre. Ju mer hon tog bort från kosten, desto sämre mådde hon när hon "syndade".
Det enda sättet Sofia kände till för att bli av med ångesten var att träna. Hon tog en extra löprunda eller ett gympass. Men det var en nedåtgående spiral. Hon tappade i vikt och mådde sämre och sämre.
Också när hon var sjuk och febrig tränade hon.
– Då mådde jag ju jättedåligt och någon gång tänkte jag: "Vad håller jag på med?". Intellektuellt förstod jag att det var fel, men ångesten var så stark.
I skolan såg man att något var fel, och hon fick gå till sjuksystern och väga sig en gång i veckan. Men ortorexin övergick mer och mer till att bli en träningsanorexi. Allt som räknades i Sofias huvud var att gå ner i vikt.
I andra året på gymnasiet föll allt. Hon åt ännu mindre, tränade allt mer, vägde allt mindre. Det ledde fram till ett krissamtal med läkare, kuratorer, skola och socialtjänst. Tvångsvård diskuterades.
– Jag hade misshandlat min kropp så. Jag fick kramper, blev yr, tappade hår och frös hela tiden. Blodcirkulationen var så dålig att mina fötter hade skadats, jag hade inflammation i båda stortårna som behövde opereras. Men de vågade inte söva mig. De var rädda att mitt hjärta skulle stanna. Så det fick bli lokalbedövning.
– Då kände jag att min kropp höll på att falla sönder. Någonstans sa mitt intellekt: "Jag kan inte hålla på så här. Antingen dör jag, eller så får jag gå upp i vikt och försöka tvinga bort tankarna i huvudet".
Det tog tid, men det gick. Hon bestämde sig för att äta frukost, lunch och middag varje dag, och fick näringsdrycker som tillägg. Pappan (som är kock) sjukskrevs för att kunna vara hemma och se till att Sofia fick i sig maten.
Antidepressiva och ångestdämpande mediciner hjälpte, tillsammans med samtal och vägning. Och absolut ingen träning.
Efter några kilos viktuppgång började också hjärnan fungera bättre. Sofia orkade känna av sin kropp och kunde plötsligt själv se i spegeln hur skriande mager hon var.
Lagom till studenten hade hon gått upp i vikt, men friskförklarad blev hon inte förrän hon fyllt tjugo.
Den starka hälsotrenden som råder idag, vad tänker du när du ser den?
– Jag försöker hålla mig borta, för jag är väldigt trött på det. Men det är svårt. Både på Facebook och Instagram lägger folk upp träningsresultat och hashtags som #aldrigvila och #fucklagom. Det är klart att det är bra att vara hälsosam, men hälsa är inte bara att äta nyttigt utan också att kunna njuta av mat.
– När man får ångest för vad man äter, inte kan skippa ett träningspass för att träffa vänner eller måste ta en extra löprunda för att man har ätit en kaka – då tror jag att man är illa ute. Då måste man backa och fundera på hur man mår.
Har träningsställena något ansvar att säga till om någon tränar ohälsosamt mycket, tycker du?
– Jag har själv sagt till på ett ställe när jag reagerade på en tjej som var för utmärglad för att träna. Men det är svårt, så klart. Att veta var gränsen går, så att man heller inte kränker någon.
Idag engagerar sig Sofia Ingemansson i Frisk & Fri som mentor åt andra ätstörda och deras anhöriga. Hon har utbildad sig till socionom och hoppas kunna jobba med personer med ätstörningar.
Och hon tränar igen – olika saker som kickboxning, styrketräning och löpning. Men med måtta.
– Jag har ju alltid gillat att träna. Men nu är kontrollbehovet är borta, det är bara kul.

FAKTA/Ortorexi

Ortorexi är en variant av anorexi. Man strävar tvångsmässigt efter att vara hälsosam på ett så överdrivet sätt att det i stället leder till ohälsa.
I stället för att drivas av en stark strävan efter att bli smal, drivs man av att få kontroll över kroppen och uppnå en viss livsstil. Fixeringen vid mat och träning tar över en stor del av ens liv.
KÄLLA: Vårdguiden

FAKTA/Frisk & Fri

Riksföreningen mot ätstörningar startades 1983 i Stockholm och har idag lokalavdelningar över hela landet.

Föreningen har ett pågående projekt som ska utbilda gympersonal och idrottsledare, och höja de allmänna kunskaperna om ätstörningar i träningsvärlden.

Frisk & Fri i Malmö erbjuder bland annat självhjälpsgrupper för drabbade, mentorer, anhöriggrupper och föreläsningar.

Gå till toppen