Det är hippt att vara en hälsosam, tränande person. Marathontider och Vasalopp ser bra ut på cv:t, en vältränad kropp signalerar både lycka och framgång och sociala medier ger plats åt bekräftelse.

På nätet trendar hashtags som #aldrigvila #strongisthenewskinny #eatclean #minresaräknas.

Karin Weman-Josefsson, adjunkt i idrottspsykologi vid Högskolan i Halmstad, forskar om motivation till motion. Hon ser ett starkt samband mellan sociala medier och vårt växande behov av bekräftelse.

– Självklart har var och en har rätt att bli salig på sin tro. Samtidigt tror jag att dagens hälsokultur gör att det blir ännu svårare för folk som inte är regelbundet aktiva att börja träna. På många håll framställs det som att det krävs så fasansfullt mycket engagemang, blod, svett och tårar för att ens försöka, säger hon.

Sedan den uppmärksammade boken "Wellnessyndromet", skriven av Carl Cederström och André Spices, kom ut har vår tids hälsotrend ifrågasatts och blåst liv i debatten om vårt fokus på hälsa och träning.

Karin Weman-Josefsson är inte sen att haka på. Hon känner till motivationens ytterligheter.

– När jag växte upp var jag helt ointresserad av idrott och motion. Jag avskydde skolgympan.

Men en trafikolycka vände upp och ned på allt. Som 20-åring fick Karin "friskvård på remiss".

– Det blev min vändpunkt. Och så småningom ett hallelujah-moment. Men varför krävdes det en så allvarlig händelse för att jag skulle förstå att jag hade mycket att vinna på fysisk aktivitet? säger den i dag träningsfrälsta Karin och fortsätter:

– I dag försöker jag förstå mekanismerna bakom varför man gör saker – och inte.

Vad tror du motiverar dagens hälsokultur?

– Att vi ser träning och hälsa som en del av vår identitet. Träning i sig är belönande, om den sker på rätt sätt och av rätt skäl. Rent fysiologiskt mår vi bättre och när vi upplever välmående, blir det meningsfullt. Och så kan vi mäta effekterna, både fysiskt och med ögat. Det är ganska sällan vattentäta skott mellan våra skäl till motivation. Vi drivs ofta av en blandning.

Vissa menar att vårt intresse för hälsa och träning har utvecklats till en ideologi. Vad anser du om det?

– Min bild är den att helheten har blivit allt viktigare. Det räcker inte att bara träna. Man ska helst anamma allt. Inte röka, inte dricka för mycket, äta rätt, avstå godis, nästan lite renlevnadsvarning i vissa fall. Där kan det lätt gå till överdrift. Trenden i dag är att träna väldigt, väldigt hårt. Många motionärer tränar som eliten gör och det innebär risker.

Karin Weman-Josefsson nämner överträning som ett exempel, men också vad som riskerar att hända när viljan att vara hälsosam slår tillbaka på andra hållet.

– Ortorexi är en lömsk beteendestörning eftersom det inte bara är den drabbade själv som uppfattar sig som väldigt hälsosam utan även omgivningen.

Om vi utgår från motivationen, vilken inställning är mest hållbar?

– När det kommer till hälsobeteenden, livsstil och träning måste vi fråga oss: kan jag tänka mig detta resten av livet? Då försvinner oftast de mest extrema, kortsiktiga varianterna. Långsiktiga mål och värden är mycket mer hållbara när vi pratar motivation. Hälsa och välmående är ett evigt projekt. Man kan inte ackumulera och leva på meriter, utan det handlar om att hitta balans och kunna hålla den jämn.

Hur mår motivationen?

Karin Weman-Josefsson listar några viktiga frågor att ställa sig själv:

* Varför gör jag det här? Hur får det mig att må?

* Vad händer om jag låter bli? Hur mår jag då?

* Vad är mina mål?