Kultur

En fläkt från fjäderpennan

Dezső Kosztolányi

Lärkan. Övers Maria Ortman. Förord Péter Esterházy. Bokförlaget Perenn.FÖRSTA MENINGEN: "På soffan i matsalen låg bitar av band i nationalfärgerna, snörstumpar och pappersbitar utspridda tillsammans med ett sönderrivet exemplar av lokaltidningen där man högst upp i fet stil kunde läsa: Sárszegs Dagblad, 1899."
Med olustig regelbundenhet drabbas Ákos Vajkay av den nedslående insikten att hans dotter, som alltid kallas Lärkan sedan hon som barn tog sånglektioner, inte är någon vacker kvinna. Om sanningen ska fram, tänker han med ett svart vemod med tanke på smärta detta vållar hans älskade barn, så anses hon som ful. Han bär på insikten som en sorg. Räntan på hemgiften växer i ungefär samma takt som dotterns vikt ökar. Hon är redan fyllda trettiofem år.
Dezső Kosztolányi.
Annars lever Ákos, hustrun Antónia och dottern ett lugnt och inrutat vardagsliv. Efter att han på grund av hjärtbesvär pensionerats från tjänsten som landsarkivarie har dagarna förlorat styrsel. Det saknar mening och innehåll. Han är femtionio år men känner sig avsevärt äldre. En besvärande matthet plågar honom, ”trött av sysslolöshetens leda”.
Året är 1899. Familjen Vajkay bor i den lilla staden Sárszeg Dezső Kosztolányis roman ”Lärkan”, en elegant, elak men ändå lätt försonande skildring av det beskurna och bigotta livet i en småstad kring förra sekelskiftet, som utkom 1924, är redan en modern klassiker.
I Sárszeg – kalkerad och lätt karikerad efter Szabadka (nuvarande Subotica, Serbien) där Kosztolányi växte upp – härskar den högborgerliga trångsyntheten och de många strikta etikettsreglerna är oanfrätta av samtidens nya tankegångar. Det är inget märkligt med Sárszeg. Det är en liten stad: där ”stötte alla ihop med alla flera gånger om dagen”. Att möta någon på gatan – framhåller Kosztolányi – är lika spännande som att passera en familjemedlem hemma i bostaden. I grunden är det ingen större skillnad mellan Kosztolányis Sárszeg och den två år äldre Hjalmar Bergmans Wadköping.
Mentaliteten som Kosztolányi skickligt fångar är samtidigt en livsstil och en hel epok som går sin undergång till mötes i första världskrigets skyttegravar.
Romanen är till lika delar en skildring av staden som ett porträtt av de tre familjemedlemmarna Vajkay. Den utspelar sig under en septembervecka då Lärkan reser till släktingar på landet. Så länge har hon tidigare aldrig varit ifrån sina föräldrar. Separationen leder till att de konfronteras med sanningar om främst sig själva.
Språket i ”Lärkan”, känsligt och träffsäkert översatt av Maria Ortman, är som en mild bris en het kvalmig dag; en fläkt från en fjäderpenna som förmår fånga varje liten obetydlig rörelse och skiftning men där författaren begränsar sig till att elegant och träffsäkert skildra enbart det avgörande. Detaljen ska tala. En gest ska bära på en betydelse. Ord yttras för att de leder framåt eller står för något signifikativt. Detta inger en känsla av välkomnande närhet och intimitet till gestalterna samtidigt som det öppnar en väg till förståelse av stadens inre liv. I förordet framhåller Péter Esterházy att Kosztolányi förnyade det ungerska språket genom sina korta och koncisa meningar.
”Lärkan” är drabbande och underhållande, vemodig och dråplig. Och fullkomligt oemotståndlig. Kosztolányi är en av okuvligt skarpsynta litterära ledsagarna som ingen bör försumma att läsa.
Gå till toppen