Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Matte kopplad för livet

En amerikansk litteraturforskare bestämde sig för att adoptera en övergiven kanin. Sedan adopterade hon en till. Och en till. För att kaninerna skulle trivas började hon bygga om sitt hem. Hon ordnade roliga gångar och ställen där de kunde få utlopp för naturliga beteenden. Hon gjorde mat- och sovplatser. Hennes man flyttade ut. Kaninerna blev ännu fler. För att få vara ifred för djuren någonstans i huset byggde hon till slut en bur åt sig själv.
Bild: Foto Björn Larsson Ask/TT
Denna sedelärande historia berättade sociologen David Redmalm på tankesmedjan Relationsinstitutets panelsamtal på temat ”Människan och hunden”, som ägde rum i tisdags på Dunkers kulturhus. Relationsinstitutet vill undersöka våra relationer på ett förutsättningslöst sätt, och Redmalms berättelse relativiserar onekligen idén om förhållandet människa-djur som herre och undersåte.
”Nu sitter ni i hundburen” sa min svärfar när jag och min sambo köpte vår boxer. Han menade att nu var det slut på spontana resor till Europas storstäder och helkvällar på krogen med vänner. Och det var det ju. Vi har genomgått en total livsstilsförändring. Istället för allt det där åker vi nu till skogen och lägger spår. Vi tycker inte längre att en timme är en långpromenad värd namnet. Vi har skaffat bil, hårdhudade skinnsoffor (ja, den lille älsklingen får ligga i soffan), bytt lägenhet och det är alltid vi som håller nyårsfesten hemma hos oss. För hundens skull.
Detta är inget onormalt. Jag vet folk som till och med skaffat en skock får för att hunden ska få valla. David Redmalm, som i sin forskning intervjuat människor om deras förhållande till sina djur, bekräftar bilden: det hundägare spontant pratar mest om är hur de anpassat sina liv efter djuret.
Kanske gör vi det för att vi vet att vi också har makten över hunden. Människan rår över hela hundens liv, och när vi anser det lämpligt så dödar vi den. Paradoxen är att hunden samtidigt kräver mycket av oss, och att det inte riktigt finns något självklart naturligt hundbeteende att tillfredsställa.
Hunden är ju ingen varg, det är klarlagt. I antologin ”Från renhållningshjon till modeaccessoar – 10000 år av relationer människa-hund i Sverige” skriver zoologen Staffan Thorman om studier av frilevande hundar. De lever inte som vargen utan har en helt flexibel flocksammansättning, och håller sig nära människor.
Hundens instinkt verkar vara ett givande och tagande i förhållande till människan. Du sätter ett koppel på mig, men ger mig trygghet och mat. Hunden har som art offrat sin frihet mot vad vi kan ge dem. Det är en unik relation.
På panelsamtalet var det intressant nog framför allt den enda som inte själv har hund som lyfte fram maktdimensionen. Författaren Anders Mathlein pekade bland annat ut kopplet som en tydlig symbol: hur vi kontrollerar djuret med en rem runt halsen.
Invändningarna kom direkt. Konstnären Eva-Marie Lindahl hade bytt till sele på sin hund. Komikern och programledaren Klara Zimmergren pratade om de härliga ögonblicken av samarbete i lydnadsträningen.
Själv är jag fullt medveten om att jag kväser min hund varje dag. Han skulle egentligen vilja storma in i parken på morgonen, driva bort de flesta hanhundar, leka järnet och para sig med tikarna och lyckligt dreglande hälsa på samtliga människor. Jag vet inte om det finns något naturligt med detta, men oavsett så måste jag i anständighetens och civilisationens namn förhindra det. Jag bjuder istället på något slags försök till lydnadspass, en promenad i min takt och reglerad lek med utvalda hundar i en rastgård.
Är det mindre naturligt för honom? Jag vet inte, men det känns lite klent, och när Klara Zimmergren beskrev sorgen efter en död hund som ”ren”, utan ånger och skuld, därför att relationen varit ”ren”, så tvivlade jag. Jag kände inte heller igen den harmoni som genomsyrade panelens beskrivning av hund-människa-relationen. Min hund är skitjobbig och underbar, jag älskar honom hett och kan bli dödstrött på honom.
Han verkar tillfreds men eftersom jag har hans liv i mina händer och han aldrig kan lämna mig, så borde jag alltid ge mer. Han ger ju så mycket.
I det ögonblick vi visade oss med valpen bytte kvarteret där jag bott i tio år karaktär. Grannar jag knappt bytt ett ord med blev till kompisar, nya bekanta definierades av sina hundar: Franks matte, Honeys husse och så vidare. Klara Zimmergren beskrev det där som att hon genom hunden fick utlopp för sin sociala sida. Vår hund förvandlade min käraste till en fryntlig snubbe i gummistövlar, alltid beredd på hundsnack. Nu är han och jag Billys husse och matte i ett annat kvarter i stan. Det känns bara fint.
Gå till toppen