Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Snart ska allt falla samman

Ett utdrag ur Conny Palmkvists nya bok.

HD Kultur publicerar i dag ett utdrag ur Helsingborgsförfattaren och mångårige medarbetaren Conny Palmkvists nya bok "Jag värmer te med dina brev". Boken är löst baserad på Jitschok Rudasjevskijs dagbok, en pojke som dog i Vilnius judeghetto 1943, 15 år gammal.

Vilnius, våren 1942.
Det är dödens år, 1941. Snart ska allt falla samman, men om detta vet pojken inget. Han heter Jitschok och lever i Litauens huvudstad, och bortom honom rasar det stora kriget. Hans kompisar brukar kalla honom Itsele, men smeknamnet passar inte att underteckna dikter med. Det har en slarvig ton som han inbillar sig är ovärdig en ung författare.
Han har just vaknat, en tidig morgon. Aprilnatten har varit isande kall och bitande. Hans mor, den vackra sömmerskan, ler när han sätter sig vid bordet och hälsar henne med Rose i stället för mamma, och fadern med Elihu i stället för far. Pojken är ju nästan vuxen nu, ett år äldre.
De båda föräldrarna gratulerar sitt enda barn och just i år är Jitschok överväldigande glad när han vänder sig mot dem och talar från hjärtat:
"Elihu och Rose – tack för den fina presenten".
Han kramar om dem båda och i handen håller han en dagbok. Han har just fyllt fjorton och han har flera tomma ark än han tror sig kunna fylla. En hel bok med linjerat papper. Han har kanske aldrig varit lyckligare, och bara timmar senare beger han sig ut på gatorna för att leta efter någon att dela nyheten med.
Där hemma börjar modern arbeta. Hon syr dagarna igenom och har ständigt tyg i händerna, och då och då verkar det som om hon utför de finmaskiga rörelserna utan att betrakta hantverket.
Jitschoks far sätter text i "Vilner Tog", vilket är ett hederligt arbete för en man. Ibland står pojken utanför huset och ser fadern göra sig redo för arbetet, och då tänker han att hans far sett likadan ut så långt tillbaka han kan minnas. Åldras han inte?
Följande dag stannar Jitschok kvar i skolan efter den sista lektionen. Pojken är en duktig elev som ständigt läser romaner och poesi, viss politisk litteratur.
Till sin lärare Mire säger han nu efter lång tvekan vad han funderat på sedan morgonen.
"Kriget har fått mig att förstå en sak. Jag måste skriva en dagbok. Vi måste spara allt som går att spara från händelserna omkring oss. Allt vi ser måste skrivas ner, annars kommer ingen att tro på det."
Mire är en förstående kvinna, så hon nickar lugnt och håller med om att det verkar vara en bra idé.
De talar sedan om böckerna som pojken läser, Victor Hugos "Samhällets olycksbarn" och Bernad Kellermanns "Den nionde september", Maxim Gorkijs "Tre".
Som vanligt är Jitschok på strålande gott humör när han lämnar skolan för att möta sina kamrater i klubben. Där diskuterar de kultur och beundrar Röda armén, men exakt varför de beundrar den framkommer inte alltid. Det verkar vara rätt sak att göra och tyskarna måste hållas undan.
Jitschok kan sin stads historia och känner till vartenda spadtag som tagits i området. Redan på 1500-talet antog området ett första "Privilege de non tolerandis Judaeis". Man stängde alltså ute judarna, bara för att senare ta dem till nåder igen. Med åren har detta beslut ändrats fram och tillbaka, men själva tanken kvarstår för dem som hört talas om det, exkluderingen.
I skolan har de flera gånger talat om pogromen 1919, då polska soldater plötsligt trängde in i staden under påsken.
Särskilt tänker Jitschok på det hemska bortförandet av författaren Isaac-Mayer Devenisjskij. Honom släpade man ut på gatan och sköt. Det tycks så absurt när de läser om hur det gick till. De bara sköt honom. Hela historien tycks uppskruvad och orimlig.
Är den verkligen sann?
Inte heller tror eleverna på att flera hundra judar sköts vid samma tillfälle. Det låter så oerhört grymt att ögonen tåras på den unga pojken.
Nej, det kan inte ha skett. Inte här, i deras land.
Med det i åtanke funderar Jitschok på vad han sa till sin lärare Mire. Han tänker verkligen skriva ner vartenda ord.
Conny PalmkvistBild: Kristoffer Granath
Allt måste nedtecknas.
Tyskarna är på väg mot Litauen, och för att rättvisa senare ska kunna skipas måste allt tas med i sammanräkningen, också det som människor kommer låtsas ha glömt eller inte minns eftersom tiden envisas med att gå.
Så vad kommer att finnas kvar?
En tulpan – ett vaxljus fladdrande i vinden,
svalan i sin flykt, trött på alla moln.
Jitschok läser Sutzkevers drömska poesi, letar efter svaren. Utanför delas den ljusa sommarhimlen av svarta moln.
En av Jitschoks bästa vänner heter Gabik. De två pojkarna umgås nästan varje dag. De skjuter slangbella mot hästtransporterna på Vistj gas, en gata med både kyrka och tobakshandel. De lyssnar efter fåglar i lövskogen och försöker lista ut avståndet till de skränande djuren. Nedanför dem breder Vilnius ut sig, denna uråldriga stad med både katedraler och synagogor, belägna längs små dammiga gränder.
Landet tycks vibrera under deras fötter och de kastar sig mellan trädgrenarna och väntar på att marken ska stillna. Hur illa kan det egentligen bli?
"Det är en fin dag", säger Jitschok.
Men när han sagt det hör de sirenen skära genom kvällningen. Dagen må ha börjat som vilken dag som helst, men nu ses tyskar i utkanten av området.
De har alltså kommit.
Tillsammans går pojkarna in i staden, de smyger fram i dunklet mellan butiker och caféer. Gatorna är onaturligt smala och slingriga, liksom lite hemliga till naturen. Här ligger allting i skugga.
Ovanför dem darrar bågvalven när bomberna träffar marken i närheten, och himlen förvrids av aska och sprakande blixtar. De låga husen ger dem en känsla av att vara beskyddade, men snart bestämmer de sig för att det är dags att gå åt varsitt håll.
De skakar hand med varandra, osäkert.
"Vi säger farväl för alltid", säger Jitschok och ser sin vän i ögonen. "Om vi nu inte ses i morgon."
Gabik ser mot himlen och rynkar sin unga panna.
"Farväl för alltid, min bäste vän", säger han, och släpper sedan Jitschoks hand. "Vi ses i morgon."
De ler hastigt åt varandra. Rädslan tränger sig på, och de glada skriken från kvinnorna på marknaden har tystnat, precis som bönerna från synagogan.
Jitschok skyndar sig hem för att tala med sin far. Denne tror först att det är män ur Röda armén som anlänt till staden, men senare visar det sig att det är precis tvärtom. Han berättar tyst om händelserna som han hört talas om och gnuggar händerna mot varandra. Den torra huden i handflatorna är svart av tryckfärg.
Vid midnatt fylls himlen av flygplan och sedan hörs detonationer från Porobaneks flygplats.
Hela natten regnar det bomber över staden och Jitschok vågar inte annat än att stanna hemma när himlen färgas röd av granateld.
Hans mor sitter på en bänk hos honom, för att de ska hålla varandra sällskap. Hon har fortfarande tyg i händerna, och hennes smala armar darrar.
Hon arbetar med de noggranna måtten till en brudklänning.
Jitschok säger något om att klänningen ser alltför liten ut, hur ska en så tanig kvinna kunna gifta sig. Är hon fjorton år gammal?
Och mitt under kriget?
Han skrattar nervöst, men ber om ursäkt.
Kanske vill han bara lätta upp stämningen, och dölja saknaden efter fadern som var tvungen att lämna huset under bombningarna.
Hans mor sätter åter nålen i arbete. Klockan är fyra på natten och de hör ännu skjutandet på avstånd utan att kommentera det. I gryningen kommer än fler tyska soldater, och de välkomnas då under stort tumult av icke-judar, litauer som rusat ut på gatorna för att ropa ut sin glädje.
När Jitschok går till skolhuset två dagar senare upptäcker han att undervisningen är inställd.
Det sitter en skylt på dörren, det är allt.
Samtliga elever driver genom staden i en förvirring de inte kan sätta ord på, och omkring dem marscherar tyskarna med laddade gevär i händerna. De tidigare så trevliga gränderna tycks överfulla av soldater.
Senare sitter Jitschok i månens sken och skriver.
"Jag sitter i klart månljus och skriver och väntar.
Månen och pennan ska för alltid finnas kvar, och handen som använder pennan ska finnas kvar.
Den här natten ska finnas kvar."
Flera av pojkens landsmän, litauiska män, har nu vapen vid höften, som soldater.
De är ju icke-judar. De har rätten på sin sida.
Snart ingår de i den inhemska polisstyrkan och får bära en sorts bindel på armen. De ser chansen att trycka till judarna och samtidigt tjäna en slant.
I folkmun börjar man kalla dem för kidnappare. Khapunes. De slår sig ihop med nazisterna och får tio rubel per bortförd jude.
Vart förs juden?
Nej, ingen frågar så dumt, eftersom ingen vill höra svaret. Det påstods först att de togs till arbetsläger utanför staden, men ofta kommer de inte tillbaka.
Veckorna går, himlen är isande klar. Det är en kall och sen vår.
Mitt i staden hittas ett par döda män under en bro, och samma dag kommer den fruktade polisstyrkan till Jitschoks familj, för att beslagta hushållets samtliga radioapparater. Med sig tar de också en symaskin, som de misstänker kan vara en radioapparat.
I en officiell budkavle begär man samma kväll en lösensumma på fem miljoner rubel av den judiska befolkningen. När ingen betalar tas trettio man som gisslan.
Kravet är: om ni inte betalar, så skjuter vi dem.
Det finns inga pengar. Männen skjuts.
I anteckningsboken: "Min gud har övergivit oss." Motorcyklar rusar förbi i gryningen, och en grå hjälm och ett gevär är vad pojken hinner uppfatta. Snart sitter ett anslag på en vägg i staden.
Alla judar måste bära en rund gul tygbit på både bröstet och ryggen. Mitt på tygbiten ska ett tydligt J synas.
Pojken tittar på sina slitna kläder, som är hans gamla vanliga kläder, nu med förnedringen fastsydd. Judiska ungdomar som tidigare var så stolta över att kalla varandra bolsjeviker har plötsligt slutat använda sina skinnjackor, i ett försök att se mer europeiska ut. Han tittar ut genom fönstret och ser sina vänner passera med den gula tygbiten fastnålad, och synen är så jobbig att han spyr på golvet i sitt rum.
Till slut öppnar Jitschok bara ögonen och säger att han inte äger några värdesaker, när tyska trupper bryter sig in i huset om nätterna för att plundra familjerna i kvarteret. Han ser dem slita i händer och armar för att hitta smycken och pengar, och när de är färdiga försvinner de ut i natten lika plötsligt som de dykt upp.
En inneboende kvinna i deras lägenhet niger bakom soldaterna, tackar dem och säger god natt, "tack snälle herr soldaten, tack för allt."
Pojken är så upprörd, så arg att han skakar.
Om den här nigande kvinnan skriver han sedan på den fyrtiofjärde sidan i sin dagbok.
26 juli 1941
Jag kan inte förstå varför Siri tackade tyskarna som bröt sig in, av vilken orsak, om det var för att de inte rånade eller våldtog henne.
Hon borde ha spottat dem i ansiktet.
Men kanske hade det inte spelat någon roll. Jag insåg tidigt att de inte hör vad vi säger, våra röster är ett tomrum som de går rakt igenom utan att reagera.
Vi kan tala, men vi är ljudlösa.
Och förresten, det har hänt mer. Ett juderåd har bildats och de har sitt högkvarter på Strasjun gas.
I rådet sitter Yosef Shub, som är rabbin, och Eliezer Kruk, som är en helt vanlig människa. Medlemmar är också Avrom Zaidschnur, som är rådets sekreterare, och Pinches Kon, som är advokat. Ja, och vackra Rosa Szabad-Gawronska, en ung läkare.
Jag vet inte mycket varken om dem eller om resten av ledamöterna, men det är nu dessa människor som ska kontrollera oss och ta hand om oss och föra vår talan angående viktiga saker som sjukvård och mat och allt annat. Vad kan de göra för att hjälpa oss?
Inte mycket, tror jag. De är judar.
De kan inte skingra mörkret.
Inte det mörker som faller.
Femtiofyra judar sköts under dagen på olika håll, sägs det.
Å andra sidan är en del av alla rykten som florerar rent löjeväckande, och när Gabik berättade dagens överdrift för mig sneglade han nervöst på sina fötter och kramade sina egna händer. Enligt honom ska mer än sextio judar ha drivits in i ett övergivet garage i närheten av Kaunas och sedan hackats till döds med yxor och knivar och vad som fanns till hands. Man tog dem en och en.
Gärningsmännen?
Jag vågar inte ens skriva det.
En folksamling lär ha stått runt garaget och glott och ingenting sagt, inte ens när vakterna avlägsnade sig och fortsatte sitt dödande på annat håll.
"Tror du på det där, Gabik?" sa jag.
Han lyfte fortfarande inte blicken.
"Historien var inte klar", sa han då och drog efter andan.
"När alla män och kvinnor var döda lade man dem i en stor hög och sedan satte sig en ung man med ett munspel ovanpå allihop och spelade Litauens nationalsång. Några dansade, tror jag."
Då slog jag till honom på armen.
"Gabik, det är inte sant! Det förstår du väl?"
Han nickade långsamt och satte sig ner för att knyta skorna, och sedan gick han hem utan att säga ett enda ord till om någonting.
1 augusti 1941
Det börjar bli löjligt, men jag hör ingen skratta åt allihop. De har ändrat märkningen av oss ännu en gång. Nu ska vi bära ett särskilt emblem på ryggen, signerat av självaste kommendant Zehnpfennig.
Ska jag gråta sådana här dagar?
Min far går fortfarande till arbetet, och på hans kläder syns revor där det förra judemärket satt, och mor försöker dölja de lösa trådarna så gott det går. Hon kan sin nål och sin tråd, men inte ens hon kan trolla när man måste sprätta loss en sak och sy dit en annan varje dag. Vad gör man?
Men far jobbar alltså. Varje dag stannar han till hos mig i köket och klappar mig på axeln, men säger inte mycket om något. Han tittar förbi mig, på väggen eller eldstaden, och klappar mig.
Jag vet inte varför han rör vid mig så försiktigt hela tiden, som om han vet något om vår framtid som jag inte känner till.
Det skrämmer mig.
Det händer att jag följer med honom hela vägen till arbetet, och då går vi bredvid varandra och han säger väl ingenting då heller, men grusvägen till Hrubishki är mycket vacker vid den här tiden på året.
Tillvaron känns då både enkel och lugn. Fåglar kvittrar, en orm slingar sig över vägen.
En dag såg jag en vissnande blomma intill diket, gul och lila, men det var åtminstone en blomma. Jag pekade på den. Min far nickade och klappade mig, som vanligt, och gick vidare med solen i ögonen, men ett litet leende lekte i mungipan på honom.
Då log jag också.
Det var som om jag glömde tyskarna för en stund.
Gå till toppen