Opinion

Sven-Åke Olofsson: Ständigt nya situationer bäddar för nya miljöskandaler

Att ligga och solapå en badstrand som innehåller arsenik och cancerframkallande ämnen är så långt från sommardrömmen det går att komma. Sakta växte bilden fram i Helsingborg. Stadens mest populära badstrand, Gröningen, vilade på dolda mängder av föroreningar.
Bild: Erik Nylund
Provtagningar bekräftade misstankarna. Och politikerna gjorde till sist en blixtutryckning. 30 miljoner kronor anslogs till saneringen och nu grävs jordmassorna bort, ersätts av nya och nytt gräs ska anläggas. Förhoppningsvis i lagom tid innan badstranden åter invaderas av tusentals helsingborgare.
Men hur kom gifterna dit? Ja, om detta har det varit märkligt tyst. Allt förlorar sig tillbaka i en annan tid då den gamla rangerbangården gjordes om till ett strandnära grönområde. Stora mängder fyllningsmassor transporterades dit och idag tycks det vara okänt var de kom ifrån. Det kan till och med vara så att en del härstammar från byggandet av spårområdet. Eller att kommunen i egen regi kört dit förorenade jordmassor utan att veta vad de innehöll?
Det är i och för sig lätt att förstå politikerna i Helsingborg som rekordsnabbt letade fram 30 miljoner. De hade huvudet under bilan. Om de inte agerat hade debatten blivit svår att hantera. Det hade inte på ett trovärdigt sätt gått att precisera riskerna. Och att stänga av området eller utnyttja det för andra ändamål hade varit politiskt självmord, så populär är Gröningen.
På samma sätt som i Helsingborg sitter andra nordvästskånska kommunpolitiker med miljöskandaler i knät. Klippan har den tvivelaktiga distinktionen att vara platsen för den värsta miljöskandalen efter BT Kemi i Teckomatorp. Saneringsarbetet där har pågått i decennier och kostat 100-tals miljoner, helt bortsett från mänskligt lidande och förlorade miljövärden till följd av gifter som släppts ut eller grävts ner.
I Klippan handlar det om en gammal läderfabrik som låg nära det som idag är Klippans centrum. Läderfabriken startades 1906 och produktionen upphörde 1988. Så sent som i början av 80-talet arbetade cirka 200 personer i företaget.
Kring den nedlagda fabriken finns stora mängder tungmetaller och gifter och diskussionen hur saneringen ska finansieras har pågått i flera år. Det talas om kostnader betydligt över 100 miljoner och Naturvårdsverket har beviljat 107 miljoner. Men det finns också många som tror att varken stat eller kommun ska orka med en slutgiltig lösning på problemen.
I Örkelljunga försöker man hantera sin egen miljöskandal. Och återigen står ett gammalt företag, Multo, vid skampålen. Bland annat har tunnor med cyanid grävts ner i en mosse. Tidigare anställda slog larm och så rullades det hela upp med hjälp av kommun, länsstyrelse och konsulter.
Det är sorgligt lätt att fortsätta uppräkningen. En entreprenör levererade till Åstorps kommun förgiftade fyllningsmassor till bullervallar, som sedan fick tas bort. Ett saneringsföretag tog betalt av kunderna för att ta hand om slam som sedan tippades på en skogstomt i Munka Ljungby.
Är miljöskandalerna riktigt omfattande ställs kommunerna, särskilt de små, inför enorma problem. De juridiska svårigheterna är stora. Företag som spritt gifter är ofta nerlagda eller har gått i konkurs. Gamla ansvariga är kanske inte längre i livet. Och Naturvårdsverket och andra instanser har också begränsade ekonomiska medel att komma till undsättning med. Att få fällande domar i miljömål är inte lätt eftersom bevisproblemen ofta är komplexa.
Vad som är påtagligt är att efterklokheten är stor. Många visste vad som pågick men var rädda om lokala arbetsplatser. Det finns exempel på att lokala miljöchefer och inspektörer direkt motarbetats av sin arbetsgivare kommunen när de försökt stoppa farliga verksamheter.
Ett rimligt antagande säger att framtida miljöskandaler fortfarande skapas i nuet. Gifter dumpas för att det är för dyrt att ta hand om dem för sanering. Men när bubblan brister blir samhällskostnaderna stora. I fallet BT Kemi fick till exempel väldiga jordmassor skeppas ut med båt från Landskrona till destruktion i Tyskland.
Väl fungerande miljöinspektioner från kommuner och regioner kan betala sig många gånger om. Men som på andra håll i samhället är det även här en fråga om resurser. Bjuv, Klippan, Perstorp, Svalöv och Örkelljunga delar på ett 25-tal miljöinspektörer i ett samarbete. Men miljöinspektörerna har många andra uppgifter än att kontrollera att gifter inte sprids. Det kan handla om hälsoskydd, djurhållning och livsmedelskontroll till exempel. Miljöinspektörer kan syssla med bullermätning eller ventilationsproblem.
Det är en trivial slutsats att miljöinspektionen måste förses med muskler så att miljöskandaler kan förhindras i nutid i stället för att hanteras i efterhand. Godtrogenheten är stor. Man förlitar sig på att lagar och interna kontrollprogram följs, men lagar följs ofta inte när stora ekonomiska värden står på spel eller, framför allt, om aktörerna är oseriösa.
Det sker ingen automatisk tillväxt av laglydnaden, ständigt nya situationer bäddar för nya miljöskandaler.
Gå till toppen