När Galleri Arnstedt traditionsenligt öppnar sin säsong med föregående års avgångsstudenter från Konsthögskolan i Malmö är det en vacker utställning, poetisk och mystisk. Numera har ögat sett det mesta, men det betyder inte att hänryckningarnas tid är förbi, ibland kan det finnas i det lågmälda, att se skiftningar och omformulera det bekanta.

Jóhan Martin Christiansen ställde senast ut i grupputställningen "The Hot Show" på det välkända Köpenhamnsgalleriet Nicolai Wallner. Hans material, gamla pappersförpackningar och gips, textil infärgat med kaffe och rödvin, vittnar om en slabbig process. Den vägghängda serien med hopsydda tygstycken, "Repeated Passages Hanging Landscapes" (2015), är som smutsiga, men välavgränsade landskapslapptäcken. Först tänker jag på Astrid Svangren, men där det hos Svangren finns en sprödhet och effekterna söks i konstgjorda material finns det hos Christiansen en mer skitig och kroppslig dimension.

Erlend Grytbakk Wold var en av de nominerade till årets Fredrik Roos-stipendium, som tilldelas konstnärer under 35 som arbetar företrädelsevis med måleri och skulptur. Hans minimalistiska skulpturer, läder snörat runt stålramar, är en lek med designnormer och modernistisk estetik. De är poetiska i det att de utmanar det vanliga berättandet, de är inte designmöbler från Bukowskis, lädret är för slakt, du kan inte sätta dig.

Utställningens stora blickfång är Wolds abstrakta beigeröda målningar i serien "Lux" (2014-2015), hundratals sprayade lager av primärfärger, akryl uppblandat med vatten, på obehandlade dukar. De är hängda med ena sidan lite ut från väggen, som fönster något på glänt, så att dagsljus kommer in bakifrån. Resultatet blir mjuka färgskiftningar och svag geometri.

Målningarna för tankarna till amerikanska Tauba Auerbachs vikmålningar som ställdes ut på Malmö konsthall 2012. Wold skulle kunna placeras i en kategori av (unga) abstrakta målare som betonar process och vars verk ofta inte är målade med traditionell pensel. Detta måleri har kritiserats för att vara för marknadsanpassat, eller för ”gimmicky”. Men snarare än mekaniskt eller platt är Wolds måleri lågintensivt och vibrerande.

I ett dunkelt rum har en grupp av Jesper Veilebys verk installerats. Två videoskärmar utgör verket "The spot" (2014), som berättar en historia om en metamorfos, en förvandling till en mal. På väggarna hänger tre verk, "Collection (I-III)" (2015), med duttar av kinesisk tusch på bomullsväv. Längst ner på varje verk är de latinska namnen på olika malsorter skrivna på små etiketter. Berättelsen är inte omedelbart tydlig, men efter ett tag vänjer sig ögat vid det svaga ljuset och mystiken lättar något.