Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Han står där naken

Han står mitt i livet. En vit, privilegierad medelålders man som skördat framgångar, hyllats och genom idogt slit förmått skapa sig ett namn som såväl tecknare som författare. Motgångar har han självfallet mött och de har varit många men på olika sätt har han alltid lyckats besegra dem och ta sig vidare. Han arbetar hårt. Det kan ingen bestrida utan att förfalla till lögner och förtal – något som han också har hunnit vänja sig vid. Han är utan tvekan född till framgång; född in i en fin familj med tunga och krävande traditioner och – avsevärt viktigare – med de rätta kontakterna och förbindelserna. Kort uttryckt: Han kommer från en av de framstående och förnäma släkterna i landet, dessa familjer som bildar en liten och snäv krets, en enklav av upphöjdhet, där dessutom de flesta är släkt med varandra på ett eller annat sätt.
Han är inte enbart mitt i livet. Det är också mitt i sjuttiotalet, ett årtionde som kommit att ruska om honom ganska ordentligt liksom hans syn på såväl sig själv som omvärlden. Ingenting är sig längre riktigt likt. Värderingar har ställts på huvudet. De politiska motsättningarna går längs nya och andra än de traditionella frontlinjerna. Kvinnofrigörelsen har ställt tidigare otänkbara krav på hur samhället ska fungera och hur de gamla rollerna mellan könen måste förändras radikalt.
Nu har han fattat beslutet och insett att han uppnått den åldern – kanske också visheten och insiktsfullheten? – då bekännelsernas och kanske även botens tid är kommen. Henrik Tikkanen är 51 år när han ger ut första delen i sin självbiografiska svit år 1975. Dess fullständiga titel är ”Brändövägen 8 Brändö Tel. 35” men den kallas alltid enbart ”Brändövägen 8” och serien benämns ”adressviten”, med oftare ”adresstrilogin”. Att Henrik Tikkanen efter de tre första delarna – ”Bävervägen 11” och ”Mariegatan 26” – skrev två ytterligare, ”Georggatan” och ”Henriksgatan”, men att den ändå i regel kallas för ”adresstrilogin” är snudd på symptomatiskt för den man som skrivit dem.
Henrik Tikkanens första del utkommer samma år som Christer Kihlmans självbiografiska roman ”Dyre prins”. Kihlman har redan tidigare använt sig av personliga upplevelser och minnen för att skildra sitt liv i romanform. Men han väljer att nöjaktigt dölja namn och göra gestalterna otydliga nog för att läsaren inte direkt ska kunna avgöra vem som var vem – även om miljön otvivelaktigt är Brändö.
Ändå har Henrik Tikkanens och Christer Kihlmans böcker buntats ihop och behandlats som utslag av samma sorts problem och teman då de inte minst har det gemensamt att de – dock på mycket skilda sätt – skildrar och skoningslöst angriper sin fina bakgrund, och nagelfar sin släkts och framför allt sin familjs brister och tillkortakommanden. Detta har lett till att Tikkanens böcker inte till fullo har bedömts i egen rätt – åtminstone inte i tillräcklig omfattning för att deras särart ska framstå klart. Att deras böcker har många beröringspunkter är en sak. Att de utkom samma år är en annan. Att kretsen de skriver om många gånger sammanfaller är ännu en. Men Henrik Tikkanens egenart och det stora inflytande hans svit fick på genren i sig har därigenom till viss del hamnat i skymundan. När sedan Märta Tikkanens lika öppenhjärtigt nervpressande som smärtamma diktsvit ”Århundradets kärlekssaga” kom ut försköts intresset ytterligare. Här begränsar jag framställningen till Henrik Tikkanens egna minnesböcker.
Ty jag undrar om det i Norden i modern tid skrivits bättre och vassare, mer underhållande och fränt avslöjande självbiografiska böcker än den svit som Henrik Tikkanen ger ut under stor uppståndelse och mångas upprördhet. Böckerna blir dessutom försäljningssuccéer, självfallet delvis på grund av de skandaler de väcker. Dock avstår jag ifrån att väga kvaliteterna i förhållande till andra verk för att avkunna något slags subjektivt domslut. Litteratur är ingen tävling. Det är ännu mindre en sportgren – även om det säkert hade glatt Tikkanen, det vill säga om han vunnit.
Vad som väcker störst harm och ilska, ibland oroväckande nära rena rama blodstörtningen, är att Henrik Tikkanen bryter mot de outtalade reglerna och förråder sin egen klass, att han utan att visa ånger drar sin fina och förnäma familj och släkt i smutsen. ”Detta är en gruvlig berättelse om bråd död, ofärd, hor och brännvin”, lyder den första meningen i ”Brändövägen”. ”Den handlar om en familjs olycka och om kampen mot olyckan som är livets mening och omöjlighet”. Att bryta mot dekorum och ställa sig över rådande regler var värre än det kanske låter idag, trettio år senare. Då utgjorde de själva fundamentet för denna rest av överklass och deras makt och enorma inflytande inom de flesta områden, inte minst då inom kulturlivet. Och det var just genom det outsagda och därmed svåråtkomliga som de kunde fortsätta att härska i en halvhemlig hegemoni bakom kulisserna. Därpå byggde deras enighet och därigenom förhindrades insyn och demokratins spelregler kunde hållas utanför.
Tikkanens hållning är sannerligen en annan. Privilegier fördömer han. Småborgerlighet avskyr han. Auktoriteter bekämpar han. Trosvissa ideologer misstror han. Förställning och falska pretentioner ger honom hjärnallergi. Han tvivlar på det mesta, inte minst sig själv.
Den som skriver dessa böcker är, bakom en ton av cynism, en ytterst plågad och av minnen hemsökt själ. Vad som verkligen gör Henrik Tikkanens svit unik är att han förmår kombinera en djupgående självrannsakan och ärlig bekännelse med ett framställningssätt som på ytan inger ett medvetet intryck vilket ska framstå som om författaren skriver i ett tillstånd av distanserad och upphöjd oberördhet. Där är Tikkanen rent ut sagt genial.
Uttryckt på ett annat sätt: detta är tredje gången. Redan det är anmärkningsvärt. Tre gånger har jag från pärm till pärm läst Tikkanens svit med lika stor behållning varje gång. Och vid många tillfällen har jag dessutom, inte sällan under sura och svarta nätter med ångestgastarna rastlöst vankande i rummet, plockat fram någon av de ganska tunna böckerna och tänkt läsa några sidor för att skingra tankarna och fastnat – igen. Böckerna besitter en vitalitet och kraft, en humor och rå rättframhet som är i det närmaste oemotståndlig. Och även denna gång upptäcker jag att böckerna fångar mitt intresse på ett sätt som kopplar bort den kritiska och reflekterande distansen. Jag måste bläddra några sidor bakåt och läsa på nytt.
Henrik Tikkanen förmår genom sin adressvit att förnya genren på ett genomgripande sätt. Det gäller såväl de renodlat gestaltade självbiografiska framställningarna som romaner skrivna med en verklig bakgrund. Ingen efter Tikkanens svit skriver längre oberoende eller oberörd av den. Detta kräver självfallet inte att varje enskild författare måste ha läst sviten. Den finns där ändå närvarande genom andra böcker och det allmänna sättet att resonera kring genren. När Bengt Holmqvist i DN recenserar den första delen skriver han: ”Det märkliga, som gör ’Brändövägen 8’ till ett betydande och originellt konstverk, är att Henrik Tikkanen har förmått bygga upp en episk helhet med samma grad av inre spänning som den han ideligen laddar detaljerna med.” Bengt Holmqvist ser redan i den första delen tydligt hur Tikkanens bok i positiv mening avviker från de traditionella bekännelseböckerna och framstår som något både kvalitativt och innehållsligt nytt.
Myten om machomannen Tikkanen odlar han själv med stor tillfredställelse. Supandet och knullandet. Styrkan och uthålligheten. Tiden som soldat i andra världskriget. Allt finns där. Alla dessa drag som är så typiska och – ärligt talat – rätt tröttsamma missar inte Tikkanen att framhålla och skildra med manlig korthuggenhet. Däremot desarmerar han ständigt sin egen framställning av sig själv i denna roll. Han beskriver sin livslånga kamp mot sin alkoholism och för kärleken. Som en konsekvent underström, högst medveten från författarens sida, finns en annan och avsevärt mer sammansatt personlighet. Det ord som bäst sammanfattar den mycket känslige Tikkanen är en stor sårbarhet. Bakom den sammanbitna och karska masken blöder en sårad själ.
Den balansakt som Tikkanen genomför är otroligt elegant. De skenbart enkla och raka berättelserna är som spegelbilder som ständigt förändras. Han lyckas med konststycket inte minst tack vare sitt språk och den lakoniska men ändå vassa humorn. Trots att han vill att det ska framstå som om han på en och samma gång är självutlämnande och ändå ständigt reserverad och vill gömma sig med cyniska skämt i sin bekännelse förmår han paradoxalt nog att ta ytterligare ett steg till en effektfullt drabbande ärlighet. Han står där till slut avklädd. Han står där naken med mängder av fel och brister. Tikkanen är i sin estetik ytterst medveten om att helheten är större än summan av delarna i en bok.
Genom dessa skiftande och växelvisa belysningar av sitt liv förmår Tikkanen, som en av ytterst få författare, även att ge ett personligt svar på Ludvig Holbergs klassiska fråga: ”Varför super Jeppe?”
”Författare borde inte skriva om sig själva utan om något de förstår sig på”, lyder en av Tikkanens tusentals aforismer. I fem böcker bevisade han sedan djupt övertygande – och säkert till sin egen stora stolthet och belåtenhet – att han i just detta fall hade fel.
Gå till toppen