Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Den sista smörjelsen

Margaret Atwood lyckas trycka på vår tids smärtpunkt, skriver Rakel Chukri.

Margaret Atwood

MaddAddam. Övers Birgitta Gahrton. Norstedts.

Margaret Atwood. ArkivfotoBild: Daniel Ochoa de Olza/AP 2008
I actionfilmen ”Die Hard 2” från 1990 använder Bruce Willis hårdkokte snut en fax för första gången och blir uppspelt över att han kan ringa till sin fru från en flygplanstelefon. Han förundras över teknikens under: ”Microchips, microwaves, faxes, air phones”.
Det var 25 år sedan. Sedan dess har tekniken tagit några rejäla kliv framåt. Men i Margaret Atwoods framtidstrilogi, som inleddes med ”Oryx och Crake” 2003, har tekniken fullkomligt skenat iväg. Människor byter fingeravtryck eftersom allt och alla är övervakade och det ”gensplajsas” vilt. Man kan skräddarsy sina barn genom att beställa DNA och nya djurarter skapas i labben: lammlejon, grönlysande kaniner, larver med bebisansikten.
Mänskligheten vill inte bara härma Gud, utan har tagit hans plats. Det är ett högmod som inte kan gå ostraffat. Liksom i Bibeln sveper syndafloden fram över jorden och dödar större delen av skapelsen.
”Oryx och Crake” och de två uppföljarna inleds alla efter ödeläggelsen som utlösts av sexpillret BlyssPluss, skapat av Crake som inte tror att mänskligheten kan lära av sina misstag och därför måste bytas ut. Det är minst sagt dråpligt att den stora döden inleds med den lilla. Kommentaren är inte särskilt subtil: människans jakt efter ändlös tillfredsställelse leder henne i fördärvet.
Böckerna löper inte kronologiskt utan sicksackar mellan tiden före och efter den stora katastrofen. Personer som är bifigurer i en bok är huvudpersoner i en annan. En mindre skicklig författare hade inte lyckats få serien att hålla ihop, men Margaret Atwood, som skrivit över fyrtio böcker, lyckas fantastiskt bra.
Resultatet är en myllrande och färgstark dystopi, där hennes klassiska teman känns igen. Maktkritik, jämställdhet, den våldsamma naturen. Här finns drag av psykologisk thriller men också av slapstickhumor. När Atwood skriver fram hur framtiden skulle kunna bli (om vi inte tar vårt förnuft till fånga) räds hon inte det bombastiska och parodiska.
Det har också skruvats upp under seriens gång. ”Oryx och Crake” är en stramare bok, medan de två sista är mer energiska och komplexa, både i språket och strukturen.
Birgitta Gahrton har nog inte haft det helt lätt med översättningen av trilogin eftersom den innehåller så många påhittade ord men förutom några ordval som känns fjantigare på svenska än på engelska har hon lyckats få till ett bra flyt. Klokt nog har många av de roligaste originaltermerna fått vara kvar, som NevRBled Shish-K--Buddies (laboratorieodlat kött).
Nu har den tredje delen äntligen kommit på svenska, ”MaddAddam”. Den som vill ha smart och underhållande läsning blir inte besviken, även om berättelsen ibland blir lidande av att alla tidigare trådar nu ska knytas ihop. Men den innehåller de sista pusselbitarna i Atwoods dystopiska fantasi och hon tar sig an de moraliska utmaningar som möter de överlevande efter den stora katastrofen.
Hon fördjupar också porträttet av crakerianerna, den nya ”perfekta” arten som Crake skapade i sitt fascistiska Paradisprojekt. De är gräsätare, har inbyggt insektsmedel, saknar hierarkiskt tänkande och är automatiskt antirasister eftersom de inte uppfattar hudfärger. De saknar till råga på allt humor och framstår – för människorna – som obotligt naiva.
I ”MaddAddam” blir det dock tydligt vilket enormt behov de har av en skapelseberättelse. De vill om och om igen höra berättelser om sina skapare: Crake och hans flickvän Oryx. Atwood visar här på vårt enorma behov av mytologi, att det ska finnas en tanke med skapelsen och en god kraft som vakar över oss. Resultatet är en panteistisk tro, där gudomligheten genomsyrar naturen.
Margaret Atwood har i tidigare böcker gått hårt åt den patriarkala, monoteistiska religionen. Nu skapar hon en holistisk tro där skaparen är både manlig och kvinnlig. De falliskt besatta religionerna, som vi känner dem idag, avfärdas. Den sippa sexmoralen förkastas. Crakerianernas kvinnor har i stället gruppsex med fyra män och efteråt tar allihop ansvar för barnet. Mamman och ”fyrapapporna”.
Det för tankarna till Donna Haraways cyborgmanifest från 1985 som menar att feminister tjänar på att gränsen mellan organismer och maskiner luckras upp eftersom den högteknologiska kulturen utmanar dualismer som manlig–kvinnlig, civiliserad–primitiv och Gud–människa. Det är en på samma gång skrämmande och fascinerande tanke.
Så fungerar också Margaret Atwoods dystopi. Å ena sidan är det miljö-aktivisten Atwood som talar till oss, som målar upp en skräckvärld där cyniska företag utmanövrerat politikerna och vinsten alltid är överordnad människans och jordklotets välbefinnande. Å andra sidan är det en besjälad författare som uppenbart njutit av att skriva om nya, sluga tekniker (antimikrobförstärkta duschar och framodling av kött utan att djur torteras, etcetera).
Slutsatsen är att det finns hopp, mänskligheten har förvisso orsakat miljökatastroferna men den besitter också förmågan att hitta en utväg.
Det är möjligt att läsa trilogin som en lång, politisk pamflett. Eller som en skrattspegel där vår tids utmaningar presenteras i en mer extrem och förvrängd version. Ett tydligt exempel i ”MaddAddam” är PetrOleum--kyrkan där fossila bränslen upphöjts till en gåva från Gud. Kyrkan sprider budskap som ”Seriemördare tror på global uppvärmning” och ”Solpaneler är Satans bländverk”. I kyrkans annonser visas bilder på ett blont barn och en utrotningshotad padda, till rubriken: Vad väljer du? Vad är viktigast?
Det är i sådana stunder som Atwoods skildring verkligen lyckas trycka på vår tids smärtpunkt: att miljöengagemang ofta är läpparnas bekännelse och att stormakterna ständigt skyfflar över ansvaret på andra. Styrkan i Atwoods mission är att hon uppmanar till en systematisk översyn av teknik kontra moral, bortom den naiva synen att lösningen finns i enskilda individers konsumentmakt. Det är befriande hårt och radikalt.
Gå till toppen