Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Pølsenormala amasoner

De senaste veckorna har en bisarr debatt rasat på kultursidorna och i sociala medier. Det har spekulerats i vilka som legat med varandra och vem som suktar efter könsmogna flickor. Det har slungats ut anklagelser om en politiskt korrekt diktatur, styrd av rabiata feminister och kastrerade kritiker.
Jag talar självklart om den stora litteraturdebatten i Danmark.
Den startade för två veckor sedan i den anrika tidningen Weekendavisen. Mette Høeg, en relativt okänd akademiker, skrev en ursinnig debattartikel där hon hävdade att dansk litteratur lider av den kvinnliga dominansen. Høeg menade att kvinnliga författare främst skriver navelskådande autofiktion om sina kön, neuroser och banala kärleksliv.
Den stora skurken är Författarskolan i Köpenhamn som tar in oproportionerligt många ”piger” (hennes ord) och intalar dem att deras liv är intressanta. Deras erfarenheter är, enligt Høeg, i själva verket ”pølsenormala” men skolan stipulerar att flickornas ”triviala barndomsminnen” bör skrivas ner. Kan de krydda böckerna med psykiska problem anses det bara vara ett plus.
Mette Høeg namnger ett antal författare. Josefine Klougart (som översattes till svenska 2014) ska ha öppnat slussen för en ”syndaflod” av banal litteratur och Maja Lee Langved påstås ha skrivit en överdrivet aggressiv och huvudvärksframkallande poesibok om smärtan över att vara adopterad.
Samtliga författare som nämns i debattartikeln är hyllade. Men enligt Mette Høeg beror framgångarna på kritikers politiska korrekthet som premierar verk om rasism, feminism och queerteori. Men hon stannar inte där. Hon anklagar också litteraturvärldens manliga makthavare för att sukta efter könsmogna flickor – det är därför flickorna får förlagskontrakt och positiva recensioner.
Köpenhamns litteraturvärld uppfattade debattartikeln som en örfil. Vissa hade till och med svårt att tro att Mette Høeg var en riktig person. Replikerna har varitotaliga och tonläget högt. I gårdagens Politiken protesterade författaren Christina Hagen mot den förminskande beskrivningen att unga kvinnor skriver om sin ”lilla psykiskt sjuka Barbievärld”. I samma tidning uppmanade Cecilie Lind: Se våra texter! Tala om dem, kritisera dem – men reducera inte oss till vandrande klichéer.
Det är förståeligt att många förbluffades av Mette Høegs sexistiska och dåligt underbyggda attack. Men att något sådant publicerades i Danmark var bara en tidsfråga. Sedan ett antal år skrivs de mest intressanta böckerna av unga kvinnor. En skicklig och vass generation har vuxit fram och tagit plats på parnassen. Som litteraturkritikern Lars Bukdahl sa i teveprogrammet Deadline: Det finns inte en massa skickliga män som hålls tillbaka av amasoner utan just nu råkar några av de mest talangfulla författarna vara kvinnor.
Men detta står i kontrast till ett Danmark där många betraktar feminismen som suspekt och radikal. Att det kommer en backlash mot starka kvinnor som tar plats är väntat. Det är en klassisk reaktion när samhällets maktordning justeras.
Det är också talande att Mette Høeg inte vågar kritisera män som skriver autofiktion, till exempel Yahya Hassan eller Knausgård. Deras erfarenheter (om det så är masturbationsvanor eller utfall mot svenska dagis) är i hennes ögon universella och intressanta medan kvinnliga författares erfarenheter reduceras till banala menshistorier, för att låna Lars Bukdahls ord.
Så kan kvinnoföraktet i ett av världens mest moderna länder se ut 2015. Men vi behöver inte deppa alltför länge, revolutionen inom litteraturens finrum fortsätter.
Debatt. Det har pågått en debatt här också. Men Erlend Loe och Knausgård verkar mer intresserade av att sätta diagnos på svenskar än av litteratur.
Temperament. 103 år efter Strindbergs död tävlas det ännu om vems eld som är störst. Witt-Brattströms? Knausgårds? Tävlingen fortsätter.
Ord. I en intervju beskrev Ebba Witt-Brattström sig själv som "bitexuell", hon läser både manliga och kvinnliga författare. Ett ord i tiden!
Gå till toppen