Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Kriget mot Nato-motståndet

Landets borgerliga ledarredaktioner har anlagt en formidabel bombmatta över tidningssidorna i en sällan sedd politisk kampanj.

Fria geografiska ytor, haha.
Det svenska Nato-motståndet blir bara svagare!
Kulturarbetaruppropet, haha.
Landets borgerliga ledarredaktioner har anlagt en formidabel bombmatta över tidningssidorna i en sällan sedd politisk kampanj; nu är det hög tid att vi här uppe i norr slutar krama Putin som om vi ingenting såg eller hörde av den ryska aggressionen; Nato-nej-sägarna är bakåtsträvare som inte förstår att världen har förändrats.
Det är lika delar fascinerande och skrämmande att se detta väldiga pr-maskineri dra in. Eftersom svensk press bär så tydlig borgerlig prägel och bara blir blåare och mer politiserad även på nyhetsplats har kampanjen varit effektiv. Ända sedan vi gick med i Partnerskap för fred 1994 har smygkampanjen för Nato pågått och bland annat ett Afghanistankrig senare är tillvänjningen ett faktum.
Denna vecka flyger Nato-plan över Norrland.
Nästa vecka landstiger amerikanska och brittiska marinsoldater längs den skånska kusten inom övningen Baltops 15.
Detta i ett land som alltså inte är Nato-medlem. Hur det ens är möjligt är en gåta, men faktum är att det politiska etablissemanget i åratal gått emot en stark och tydlig folklig opinion. Den som googlar ”Nato + SOM-institutet” ser lätt den graf som visar hur konsekvent Natomotståndet varit genom år och årtionden, men att samma graf drastiskt skiftat de allra senaste åren. Motståndet minskar, men inte mer än att alltjämt 37 procent ser medlemskap som en dålig idé och bara 31 procent anser idén vara bra. Nato-vänner påstår att utvecklingen speglar en sund reaktion på ett tydligare ryskt hot. Den som levt med sovjetiskt maktspråk i vårt närområde vet att hotet länge varit där.
I vårt grannland som är en del av den fria geografiska yta som Stefan Löfven blivit så bespottad för att tala om, diskuteras också frågan. Men också i Finland är opinionen mot medlemskap mycket stark, hela 57 procent är emot. Anna-Lena Laurén förklarar i Eskilstunakuriren finländarnas starka motstånd trots sin omedelbara närhet till sin aggressivt koleriske granne: ”I den finländska folksjälen finns en djup misstänksamhet mot stormakter i sig. Nato är en USA-ledd organisation, och även om USA är en demokrati är det fortfarande en stormakt med en stormakts intressen. Finländarna vill helt enkelt inte bli indragna i amerikanernas krig”.
Formuleras frågan på det viset, vill då verkligen svenskarna gå med i Nato? Knappast.
Varför skulle vi efter årtionden av framgångsrik säkerhetspolitik frivilligt göra vår röst till gisslan av en stormakt med egna intressen.
Stödjer vi drönarattacker?
Guantanamo?
Eller den Irak-invasion som öppnade Mellanöstern för Islamiska staten? Minns miljondemonstrationen i London som förgäves protesterade mot att Blair köpte Bushs förödande Irakkrig. Som Nato-land kunde detta ha varit vi.
Och hur skulle det gå med regeringen Löfvens höga svansföring i utrikespolitiken vid ett medlemskap. Glöm tanken på att vi som Nato-medlemmar hur som helst skulle ha erkänt Palestina i höstas med en lierad vid vår sida som ensamt håller ockupationsmakten Israel under armarna.
Och vem vill svära på att vi rakryggat sagt upp Saudiavtalet om vi vore militärt lierade med USA.
Alldeles säkert är att världen i så fall skulle mist en av få, väldigt få, röster som faktiskt vågade trotsa ett cyniskt stormaktsspel med en egen röst. Och för detta vann respekt.
När nu de borgerliga ledarsidorna så gärna vill att vi ger upp vår självständiga röst i världen, skulle det vara passande om detta åtminstone skedde under motstånd. John Pilger påminner i sin senaste bok, ”Strangeloveeffekten” (Karneval förlag)” om hur litteraturprofessor Terry Eagleton häromåret uttryckte en stark saknad efter intellektuella och författare som kunde formulera vår tids motstånd. Det är en tanke som slår en då dramatikern Stina Oscarsons leder ett kulturupprop som en motröst till Björklunds hetsretorik. Internationellt vet jag bara en som riktigt effektivt formulerat motståndet, och det handlar inte om en författare utan om filmaren Errol Morris.
I två skakande kongeniala intervjufilmer får makten själv berätta om en stormakts militära logik. I "Fog of War" berättar Robert McNamara om hur USA ljög sig in i Vietnamkriget för 40 år sedan. I "The Unknown known" låter han Donald Rumsfeld förklara att sanning och omvärld är något som en stormakt fullkomligt ger fan i.
Det är sådana herrar som kan föra vår talan i framtiden.
Gå till toppen