Den lilla Göteborgsetiketten Höga Nord Rekords – som ger ut larmig, elektronisk progressiv rock på limiterade vinylskivor med band som Pistol Disco och Dungeon Acid – har troligen sålt slut på sina tishor föreställande massmördaren Charles Manson. De var ämne för ett smalt kulturbråk som utspelade sig i förra veckan. En nöjesblogg kallad Göteborg nonstop som dogmatiskt skriver ner jämställdhetsprojekt och ”PK-eliten", frågar sig om Charles Manson ska ”hyllas” och undrar om barnporr eller Hagamannen är nästa steg. Ett retoriskt grepp som gärna används när det kommer till kritik av radikal konst.

Höga Nord, som även säljer t-shirts med Albert Einstein och en glad smiley, svarade: det är bara popkultur. De syftar dels på Mansons koppling till Beatles, The Beach Boys och skräckfilmer. Och dels på att utan möjligheten att göra liknande provokativa inslag skapar det i förlängningen en kulturvärld som aldrig stör sig med någon och heller aldrig åstadkommer något.

Kulturbråket blir intressant eftersom det kan länkas till en konservativ trend de senaste åren: att högerdebattörer och politiker successivt blir moralistiska musikkritiker. Det visar också hur effektivt nymoralismen använder sig av maktmedel – hur redskapet än ser ut. Med politiska ställningstaganden, bojkott eller att skälla på en smal indielabel.

Politiker som pratar musik blir sällan lyckat, Fredrik Reinfeldts pr-stab var säkert rätt trötta på att höra alla fniss om att den dåvarande statsministerns favoriter var Da Buzz. Men när talmannen Per Westerberg (M) vägrade närvara när en av Sveriges största artister, Timbuktu, skulle få pris i riksdagen 2013 vid en ceremoni mot rasism - på grund av en raplåt som dissade Jimmy Åkesson – tog han politisk ställning.

P3 är enligt nymoralisterna syndens näste. Radiokanalen, som enligt liberala magasinet Neo är så självklart vänster att det är som att ”ifrågasätta gravitationen”, fick högerdebattörer att vilja säga upp tv-licensen för att poeten Athena Farrokhzad bjöd in några vänner som spelade en cover på en punklåt från 1979 i sitt sommarprat. Gunnar Axén (M) slängde ut sin tv. Och nyligen krävde högertankesmedjan Den nya välfärden att kanalen skulle släckas ner för att Adam Kanyama och Ivory rappat: ”Kn*lla din mamma Björn Söder, du kan kalla mig pappa, hälsning från alla blattar plus de svennar som fattar” i låten ”Baba”.

”Några av de svennar som inte fattade poängen med den textraden jobbar på Göteborgs-Posten”, skrev Martin Aagård i Aftonbladet (18/5) apropå att GP:s ledarblogg hängde på och tog avstånd med raden ”Je Suis Björn Söders mamma” – ett mantra som paradoxalt ska få oss att tänka på fri konstnärlighet och solidaritet med provokatörer.

Det som främst rullar i P3 är musik för unga, man behöver inte alltid gilla den, men nya genrer speglar oftast samhället i någon mån – det spelar ingen roll om det är tvärpolitisk rap, gulliga popballader eller house. Att den konsumeras och fyller ett hål är vad som avgör. ”Aviciis musik är innehållslös och generisk. Det är lätt att applicera låtarna på sitt eget liv” berättade ett ungt fan i en tidning, ett fan som tillhör en generation med arbetslöshet, klimatångest och bostadsbrist. Att just rasism är i fokus i mycket modern svensk musik – som i låten ”Baba” - är något debattörer och politiker istället bör se som en alarmklocka, istället för att bli sura och trycka på snooze.

Ska man uttala sig offentligt om musik måste man som med alla konstformer vara medveten om dess historiska kontext. Man skulle kunna dra tiotusentals exempel bara från musikvärlden på konst som utmanat samhällets moraliska panik eller som bara vill provocera – på åttiotalet stod hårdrocksbandet W.A.S.P i centrum när Siwert Öholm frireligiöst fördömde den farliga rockmusiken i SVT. I sjuttiotalets London drev Sex Pistols manager Malcolm Mclaren och hans flickvän Vivienne Westwood, i dag en av världens mest kända modeskapare, butiken SEX – en punkshop där musikens ideal såldes genom dess look med trasiga, lappade kläder. Av de plagg som direkt konfronterade dåtidens sexuella och sociala tabun fanns t-shirtar med nakna cowboys, swastikas och våldtäktsmannen Peter Cook.

Vilket fick mig att tänka på de ilskna orden mot en liten musiklabels val av design. Är en konservativ rädsla för popkulturella uttryck på väg tillbaka?

Den kontemporära musiken förtjänar att problematiseras av kritiker som kan sitt ämne; skribenter som kontextualiserar, inte slentriandissar en popkultur som jag gissar ingen på GP:s ledarblogg, högertankesmedjor eller moderata toppolitiker konsumerar.

Nämligen den som slår uppåt och mot allt och alla.