Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Anne-Marie Pålsson: ”Välfärdsstaten är ett nationellt projekt.”

Så här uttryckte sig statsminister Göran Persson (S) 2003 när han argumenterade för övergångsregler:
”Fri rörlighet av arbetskraft vill vi ha men inte social turism. Där får vi inte vara naiva.”
Att frågan alls var aktuell berodde på att åtta fattiga före detta Sovjetkontrollerade länder var på väg in i EU. Med det följde en oro att deras medborgare skulle komma att vilja utnyttja vårt välfärdssystem.
För sina uttalanden fick Göran Persson utstå hård kritik. I spetsen för den gick Centerledaren Maud Olofsson. Sverige ska vara ett öppet och generöst land, hävdade hon med tillägget att de som söker sig till oss gör det för att arbeta och förverkliga sina drömmar – inte för att ligga andra till last.
Med det avgjordes frågan. Några övergångsregler infördes inte i Sverige men väl i de flesta gamla EU-länderna. Bara Irland och Storbritannien gjorde som Sverige.
Den fria rörligheten av arbetskraft inbegriper också rätten att ta del av de sociala förmåner som ges i andra medlemsländer än det egna. Principen utgör kärnan i EU-samarbetet men har samtidigt varit ifrågasatt. Kritiken som riktats mot den har dock avfärdats som uttryck för protektionism och intolerans.
Med David Camerons seger i det brittiska valet blir den linjen svårare att upprätthålla. Cameron har lovat sina väljare att omförhandla innehållet i det brittiska EU-medlemskapet. I centrum för uppmärksamheten står arbetskraftens fria rörlighet, särskilt andra EU-medborgares ”rätt” att ta del av Storbritanniens välfärdssystem.
Här vill Cameron se en skärpning. Hans hållning är att ett lands välfärdssystem bara är till för landets egna medborgare. Ingen ny tanke. Redan Gunnar Myrdal slog på sin tid fast att välfärdsstaten är ett nationellt projekt.
Assar Lindbeck, vår internationellt sett mest meriterade nationalekonom, går ett steg längre. Enligt honom går fri rörlighet över huvud taget inte att förena med en välfärdsstat. Ty om inte de som får del av dess förmåner också bidrar till dess finansiering brakar systemet samman. Den som hävdar motsatsen kan ju alltid ställa sig frågan om han/hon vill försäkra sig i ett försäkringsbolag som ersätter skador också till personer som aldrig betalat in någon premie.
Camerons utspel utmanar därför EU-projektet i grunden. Fri rörlighet utan rätten till att ta del av andra länders sociala förmåner blir en halvmesyr. Men samtidigt är EU-länderna alltför olika för att deras välfärdssystem ska tåla lika rätt för alla EU-medborgare till alla förmåner.
Är EU inte berett att se över reglerna för den fria rörligheten återstår för medlemsstaterna höjda skatter eller en gradvis erodering av de skattefinansierade välfärdssystemen.
Alternativt kan de gå med på att EU ges egen beskattningsrätt så att de sociala förmånerna betalas över EU:s budget. Det är vad många federalister drömmer om, men just det scenariot som Cameron till varje pris vill undvika.
Gå till toppen