Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ciprian Necula: Tiggeri är ett yrke

Den romska aktivisten Ciprian Necula kommer bli den första romen i en rumänsk regering. Nana Håkansson träffade honom i Bukarest. Han menar att svenskars och rumäners syn på arbete, tiggeri och skam kolliderar.

Ciprian Necula, aktivist och snart den förste rom som tar plats i en rumänsk regering. Hans titel blir vice minister för EU-fonder och han ska bland annat ha ansvar för de strukturfonder EU finansierar för romer och andra fattiga rumäner. På hans tröja står det "Rasister har liten hjärna".Bild: Nana Håkansson
– De är inte EU-migranter, de är rörlig arbetskraft.
– Och tiggeri är ett sätt att tjäna snabba pengar, det är faktiskt ett yrke.
– Etnicitet och kultur har inte med saken att göra, det handlar om fattigdom.
Den romska aktivisten Ciprian Necula sitter mittemot mig på en uteservering på Bukarests motsvarighet till Skansen. Om en stund ska några av hans vänner gå upp på scen för att spela romsk folkmusik.
Ciprian Necula svettas i en svart T-shirt med texten "Rasiștii au scula mică" – Rasister har liten hjärna. Eller om du väljer den egentliga betydelsen: "Rasister har liten kuk".
Tre dagar senare kommer han att ta på sig finkostymen och bli den förste romen i en rumänsk regering.
På papperet är titeln vice minister för EU-fonder (som bland annat är avsatta för romers integration), med en svensk term skulle han även kallas för integrationsminister. Ciprian Necula säger att det är en utmaningslek. I tjugo år har han i egenskap av aktivist och doktor i socialantropologi varit hårt kritisk mot landets minoritetspolitik. Nu har koalitionsregeringen, med socialdemokraten Victor Ponta i spetsen, gett bollen till honom, att som partipolitiskt obunden minister få ordning på situationen för fattiga rumäner oavsett etnicitet.
När folk pratar om tiggeri i Sverige talas det alltid om fattiga romer. Jag vill prata om fattiga rumäner som lämnar sina hem eftersom ingen gör någonting.
Enligt EU:s statistikmyndighet Eurostat, med siffror som samlades in under 2013, lever 40 procent av den rumänska befolkningen i fattigdom eller i riskzonen för att bli fattiga. I praktiken betyder det att nästan varannan person du möter på gatan inte alltid har pengar till hyra, ett uppvärmt hem eller mat på bordet. Världsbanken beräknar att fattigdomen bland landets romska befolkning är dubbelt så stor, något som dock är svårt att beräkna då ingen egentligen vet hur stor minoriteten är. Den senaste folkräkningen från 2011 talar om 600 000, medan den Ungernbaserade människorättsorganisationen European Roma Rights Centre menar att det rör sig om 2 miljoner rumänska romer.
Läs också Dialog om tiggarna – åsikter och argument
Att fattigdomen är utbredd råder det inga tvivel om och det är således inte särskilt märkligt att rumänerna söker lyckan utomlands. Utrikesministeriet beräknar att mellan 2,7 till 3,5 miljoner rumäner lever i Västeuropa, men hur många som tillfälligt söker sig till Sverige eller andra länder finns det inga siffror på. Inte heller etnisk bakgrund är registrerad, tack och lov. Det går emot EU-direktiv och för tankarna till rasbiologi. Det är extra känsligt i Rumänien, där tiotusentals romer under andra världskriget deporterades till koncentrationsläger i grannlandet Moldaviens utbrytarrepublik Transnistrien.
Samtidigt är etnicitet i det här sammanhanget relevant, då den allvarliga fattigdomen bland Rumäniens romer är en uppenbar konsekvens av århundraden av förföljelser och diskriminering. Fram till slutet av 1800-talet hölls romer dessutom som slavar.
Redan när jag besökte landet första gången år 2000, sju år innan Rumänien blev EU-medlem och gränserna öppnades, hörde jag vänner som klagade på romska landsmän som åkte utomlands och drog skam över landet. Att de själva hade varit i Spanien och Italien och vänt var en annan sak – att under en period arbeta som civilingenjör på ett bygge i Madrid eller som servitris i italienska Alperna är helt accepterat och kan närmast jämföras med svenska stafettläkare eller nittonåringar som rensar fisk i Norge för att samla ihop pengar till en Thailandsresa. Skillnaden var att många av de rumänska romerna som lämnade landet tiggde i stället för att ta anställning.
Ciprian Negula vägrar att använda ordet EU-migrant när han talar om tiggare.Bild: Nana Håkansson
I motsats till mina vänner vill Ciprian Necula jämföra tiggeri i utlandet med dessa jobbresor. Och han vägrar att ta vårt flitiga använda ord EU-migrant i sin mun.
– En migrant är någon som flyttar, men de flesta rumäner som åker utomlands kommer tillbaka när de har tjänat ihop tillräckligt mycket pengar till sin familj, till ett hus eller vad de nu vill investera i.
Och det är här svenskars och rumäners syn på arbete, tiggeri och skam kolliderar, menar han. Ciprian Necula vidhåller att tiggeri är ett yrke som ingen borde skämmas för. Han beskriver det som ett rollspel där den som tigger målar upp en bild som hen sedan säljer. Som tiggare handlar det om att vara så övertygande som möjligt.
Och människor betalar några kronor för att i fem minuter känna sig som en räddare.
Han drar exempel efter exempel. Killen som tigger i tunnelbanan och som tagit på sig gamla och illaluktande kläder och luktar så illa att folk betalar för att slippa att stå bredvid honom. Människor som spelar funktionshindrade för att väcka sympatier. Ciprian Necula berättar om kusinen som han brukade tillbringa sommar-loven med när han var barn, som numera spelar dragspel och tigger i Spanien.
– Hans farfar var smed och min kusin lärde sig hantverket från honom. Men det är mycket lättare att försörja sig på att spela dragspel än att arbeta som smed och nu har han gjort det i femton år.
Han säger att de som tigger naturligtvis hade valt andra vägar om det hade funnits möjligheter. Men det är många saker vi svenskar inte förstår när det kommer till rumäners syn på tiggeri, säger Ciprian Necula. Som till exempel religionens roll och innebörden av den ortodoxa kyrkans syn på allmosor.
– Det är ytterligare en kulturkrock mellan oss och de nordiska länderna. Vi lever i ett ortodoxt sammanhang där det inte talas om välgörenhet på samma sätt som inom protestantismen och katolicismen. Här talar vi mer om barmhärtighet på ett individuellt plan. Att be om hjälp kan aldrig vara fel.
Tiggeridebatten handlar om perspektiv, säger Ciprian Necula. Den rumänska medelklassens syn på personer som åker utomlands för att tigga är emellertid inte oproblematisk, den allmänna åsikten är fortfarande att det ger landet dåligt rykte. Dels för att det skapar en bild av att Rumänien är ett land som inte tar hand om sin egen befolkning, dels för att många av dem som åker är romer. Om rumänska romer vill tigga får de göra det på hemmaplan, heter det.
Oviljan hos icke-romer att sammankopplas med minoriteten är så stark att det rumänska parlamentet vid flera tillfällen har beslutat att ordet rom i officiella dokument ska ersättas med det rumänska ordet för zigenare, țigan. Motiveringen har varit att det är alldeles för likt det rumänska ordet för rumän, român, och att det kan skapa förvirring när rumänska romer åker utomlands.
Läs också En tiggares dagbok
Den finländska socialantropologen Lari Peltonen, som har bott i Rumänien och skrivit boken "Hate Speach Against the Roma in Romania", menar att språkdiskussionen är ett sätt för de rumänska myndigheterna att undvika den så kallade romska frågan.
Rumänien har under många år på EU-nivå fått hård kritik för de rumänska romernas levnadsförhållanden och för den utbredda diskrimineringen av folkgruppen. Genom att vända uppmärksamheten till något mindre betydelsefullt, som ändå väcker starka känslor, undviker myndigheterna att diskutera hur de ska förbättra romernas situation.
Att myndigheterna inte gör nog för landets fattiga, och i synnerhet inte för romerna, är alla jag har träffat överens om. Så länge Rumänien är så fattigt som det är kommer rumänska medborgare att söka sig utomlands.
Min vän diversearbetaren som bor i en av Rumäniens fattigaste städer, Hunedoara i Transsylvanien, skyller på statens koppling till den ortodoxa kyrkan och att alldeles för mycket pengar går till att bygga nya kyrkor när resurserna behövs inom sjukvården och skolväsendet. Min vän skådespelaren som kommer från en övre medelklassfamilj i Bukarest kallar landets politiker för inkompetenta och säger att regeringen borde satsa mer på att integrera fattiga i det sociala välfärdssystemet, men att intresset för de här frågorna saknas. Ett exempel på att politikerna blundar för problemet är, menar hon, att de låtsas som att romska tiggare inte är rumäner och således inte deras problem.
– EU måste sätta press på den rumänska regeringen, och det säger jag trots att jag själv blir minister om några dagar. Sverige har redan gjort en massa väsen, men det behövs mer, säger Ciprian Necula.
Många romer har inte tillgång till vanliga faciliteter. Där en romsk bosättning börjar, där slutar asfaltsvägen, vattnet och elen.
Många fattiga romer saknar grundskoleutbildning och utan en sådan är det omöjligt att få jobb inom den offentliga sektorn, även om det rör sig om ett okvalificerat arbete som att sopa gatan. Men enligt Ciprian Necula handlar det inte enbart om att regeringen inte vill arbeta med romsk integration, utan att de lokala myndigheterna i landet inte vill det. En borgmästare som inte är rasistisk mot romer riskerar att förlora röster.a
Ett sätt för oss svenskar att hjälpa är att erbjuda tiggare arbete och på andra sätt involvera dem i utbildnings- och arbetsmarknadsprogram.
– Men jag inte tror att det finns någon kollektiv lösning för dem som åker till Sverige. Och lösningen borde komma här, inte där.
Vad gör ni här i Rumänien? De europeiska fonderna som ni inte har använt...
– Det där är bullshit enligt mig. De europeiska fonderna är problematiska. Det är mycket byråkrati både i EU och i Rumänien. Mycket av pengarna har gått till att göra rapporter, många felaktiga rapporter, mycket snack, nästan alla som arbetar med EU-fonderna i Rumänien säger att de är romexperter.
Ciprian Necula menar också att många av projekten har varit öronmärkta för fel saker, som exempelvis yrkesprogram för att kvalificera romer till att bli hårfrisörer eller skräddare.
– Jag känner folk som har tre yrkesdiplom hemma, men som fortfarande inte har något arbete, eftersom marknaden inte efterfrågar de här jobben.
Vad är det första du kommer att göra som minister?
– Försöka se till att de uppskattningsvis hundratusen romer som saknar id-handlingar eller födelsebevis får det. Utan en id-handling kan du inte få en fast adress och hamnar utanför samhället, många bosättningar är illegala och kan rivas av någon dum borgmästare när som helst.
 
Jag har nu varit i Rumänien i tre dagar och har i centrala Bukarest bara sett till tre personer som i svenska termer skulle kallas för tiggare. Utanför mitt hotell i gamla stan står en medelålders kvinna och spelar fiol och i går när jag tog en falafel på stans bästa falafelhak såg jag ett barn i femårsåldern tigga pommes några bord bort. Lite senare gick jag förbi en tandlös gumma, uppenbart påverkad av någonting, som sträckte ut sin hand och grymtade ilsket.
Det handlar om klassisk gentrifiering. Tiggare och andra fattiga har körts bort från centrum till förmån för turistvänliga kaféer och barer med poledans, cupcakebagerier och exklusiva cigarraffärer, snoffsiga designbutiker och H&M. Men jag vet att om någon månad kommer blomsterförsäljarna från landsbygden att stå i gathörnen och sälja lavendel och ringblommor – de är fattiga men ett pittoreskt inslag.
Jag träffar Sergiu Bogdan framför det gamla femstjärniga kommunistiska skrytbygget Hotel Continental.
– Här brukade vi sova om somrarna, säger han och pekar på parkbänkarna vid nationalteatern som ligger framför hotellet.
Sergiu Bogdan utanför Hotel Continental.Bild: Nana Håkansson
Den lokala resebyrån Interesting Times har precis börjat erbjuda en alternativ guidad tur – jag är deras första kund – där hemlösa ungdomar får visa sin verklighet och "det riktiga Rumänien".
Sergiu Bogdan är min guide. Han är 26 och ser yngre och äldre ut på samma gång. Ser tärd ut, kortvuxen och mager, ett pojkaktigt ansikte med insjunkna kinder som vittnar om ett hårt liv. Han har prövat det mesta säger han. Han har inhalerat Aurolac, som egentligen ska användas till att lackera insidan av kaminer. Han har sniffat och injicerat så kallat badsalt, en syntetisk designerdrog som kan liknas vid amfetamin och ecstasy och som tidigare gick att köpa i hälsokostbutiker som förtäckt badsalt. Han har rökt marijuana och gått på heroin.
Han växte upp på olika barnhem nordöst om Bukarest och kom till huvudstaden som artonåring.
– När de slänger ut dig från barnhemmet har du ingenting. Inget boende, ingen skola, inget jobb. Så jag åkte till Bukarest som vi kallar "staden med alla möjligheter". Det kommer hemlösa barn från hela landet hit, framför allt från småbyarna och barnhemmen.
Sergiu Bogdan växte upp på olika barnhem och kom till Bukarest som artonåring. Där tiggde han och levde på gatan. Nu arbetar han som guide för den lokala resebyrån Interesting Times, som inlett ett projekt där hemlösa ungdomar visar "det riktiga Rumänien".Bild: Nana Håkansson
För Sergiu Bogdan slutade den rumänska drömmen på gatan. Först hade han jobb på en biltvätt, men lönen uteblev. Han sökte fler jobb, men utan framgång och hamnade med många andra på Gara de Nord, Bukarests centralstation. Där träffade han en tjej som introducerade honom för ett ungdomsgäng på ungefär tjugo personer som höll till i centrum, just här vid Hotel Continental.
Det var också här som Sergiu Bogdan började tigga.
– Om kvällarna brukade jag parkera bilar vid Nationalteatern. Det är inte tillåtet, men jag kom väl överens med vakterna så de lät mig göra det ändå.
Att agera parkeringsvakt är ett vanligt maskerat sätt att tigga i Bukarest. En person markerar ut en ledig parkeringsplats som den som vill parkera får betala en femma för att få använda.
När Nationalteatern ändrade sina säkerhetsrutiner började Sergiu Bogdan tigga "på riktigt", satt utanför McDonald's nere i gångtunneln och bad om pengar från främlingar.
Det gick bra, jag var ett sött barn och fick mycket pengar.
En bra dag kunde han tjäna 250 kronor, och efter stängningsdags tog han och hans gäng hand om snabbmatskedjans sopor. I utbyte fick de äta matresterna från soppåsarna. På nätterna sov de nere i tunnelbanan.
Han får det att låta som en bra period, säger att det var kul. För pengarna han fick in på att tigga köpte han mat och kläder och roade sig. Men sedan började han med Aurolack och andra droger. Sergiu Bogdan pratar om grupptryck, han gjorde bara som alla andra, det fanns ingen familj eller socialsekreterare som sa ifrån. När det tog slut med flickvännen bytte han gäng och gick djupare in i missbruket.
Vi passerar en hälsokostbutik där det så kallade badsaltet brukade säljas och Sergiu Bogdan pekar ännu en gång.
– Store of dreams.
Ett stenkast från drömbutiken ligger en kyrka. Sergiu Bogdan brukade sitta vid ingången och be om mat och pengar för att sedan gå bakom byggnaden och injicera badsaltet. Han bodde nu i trappuppgångar och i övergivna hus.
Och ungefär så såg hans vardag ut ytterligare några år tills en vän berättade om ett ställe dit de kunde gå om kvällarna för att ta en dusch, få rena kläder och mat. Nu har frivilligorganisationen Parada Foundation, som arbetar med vad de kallar att reintegrera ungdomar i samhället, hjälpt honom att skaffa id-handlingar.
Sedan en tid tillbaka är han drogfri och på kvällarna läser han in gymnasiet, säger att han tänker söka till universitetet nästa år och utbilda sig till antingen socialarbetare eller psykolog. Han säger att Parada räddade honom, att det är de och liknande organisationer som gör myndigheternas jobb.
Men han är fortfarande hemlös och flyttar mellan tillfälliga boenden. Sedan några dagar tillbaka hyr han och en vän en liten etta med kokvrå för 100 euro i månaden. Sergiu Bogdan har inte ett öre på fickan och har kommit överens med hyresvärden om att betala större delen av hyran nästa månad.
Har du övervägt att åka utomlands för att jobba?
– Nej, jag tycker personligen att det är bäst att stanna i sitt eget land.
En stund senare kommer det dock fram att han har bott en period i London och sålt den brittiska tidningen för hemlösa, Big Issue. Och förra året reste han till Belgien för att plocka frukt i en månad. Det var bra pengar, han tjänade nästan 2 000 euro och säger att han åker i höst igen om han inte har hittat något annat jobb innan dess. Just nu lever han på att städa åt en familj varannan vecka och förhoppningsvis får han guida fler utlänningar som jag.
Sergiu Bogdan försörjer sig genom städning och guidade turer.Bild: Nana Håkansson
Vad tycker du om att fattiga rumäner åker till Sverige?
– Det finns två sidor. De som åker tjänar pengar och får ett bättre liv när de kommer tillbaka, och alla länder har sina problem och sina fattiga människor. Min farbror är död nu, men han brukade åka till Frankrike och tigga och han tjänade mycket pengar. Men Sverige får ett dåligt intryck av Rumänien. Tänker att alla här är zigenare, säger Sergiu Bogdan som tidigare har berättat att han är rom på fädernet.
Men du är ju själv rom.
– Jag säger bara vad folk tänker. Att vi är dåliga människor. Tjuvar.
Har du övervägt att börja tigga igen?
– Nej, nej, nej! Nu skulle jag känna mig väldigt obekväm med att tigga. Jag ber inte ens om cigaretter, och om jag hittar en cigarett på marken tar jag den inte. Jag har vant mig vid ett annat slags liv. Nu kan jag tilltala andra människor utan att de blir rädda eller ryggar tillbaka. Och jag stinker inte längre.
– Jag är 26 och vill ha stabilitet. Till slut vill du ha ett hem och veta att du inte behöver flytta mer. Men om jag börjar tigga igen åker jag utomlands, här i Rumänien ger ingen dig någonting.

Tiggeriförbud i några europeiska länder

Storbritannien: Olagligt med tiggeri i hela landet. 
Frankrike: Tiggeri är avkriminaliserat sedan mitten av 1990-talet. Dock fortfarande förbjudet att tigga med barn. 
Danmark: Tiggeri är straffbart (kan ge sex månaders fängelse) i hela landet. 
Norge: Inget nationellt förbud, men vissa kommuner har infört förbud.
Ungern: Den hårdaste lagstiftningen i Europa. Tiggeri är förbjudet, liksom utesovande.
Österrike: Inget nationellt förbud, men olagligt i vissa delstater. 
Nederländerna: Inget nationellt förbud, men lokala förbud finns bland annat i Rotterdam, Amsterdam och Haag. I Haag är det exempelvis förbjudet att tigga på samma ställe mer än 30 minuter. 
Rumänien: Olagligt med tiggeri.
Tyskland: Tiggeri är inte olagligt, såvida det inte är kopplat till bedrägerier. 

Kampanjer mot tiggare

Italien, 2008. Berlusconi lanserar ett lagförslag om att alla romer som lever i läger ska tvingas lämna fingeravtryck. Föräldrar till barn som tigger riskerar att förlora vårdnaden om sina barn, enligt förslaget. Fem år senare avslöjas Skånepolisens hemliga romregister av Dagens Nyheter. 

Frankrike, 2010. Dåvarande president Nicolas Sarkozy, kallar romer för "säkerhetsproblem" och beordrar att 300 romska läger ska rivas. Dessutom utvisas tusentals romer – även om presidenten menar att de väljer att lämna frivilligt med bidrag – vilket får EU-kommissionär Viviane Reding att dra paralleller till deporteringarna under andra världskriget. 

Storbritannien, 2013. Inrikesministeriet lanserar sin kampanj "Go Home or Face Arrest" mot den illegala invandringen. Kampanjaffischer tapetseras på lastbilar som under en sommarmånad sprider budskapet längs vägarna. På hösten uppmanar tabloiden Daily Express sina läsare att "Say no to new EU-immigrants". 

Danmark, 2014. I Danmark är det olagligt att såväl tigga som att hjälpa tiggare med härbärge och liknande. Under sommaren vill den socialdemokratiska regeringen visa att Danmark inte är något "hotell för fattiga" och Köpenhamnspolisen kör bort människor som sover i parker. Trine Bramsen, Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson, säger att hon hoppas att tiggarna ska åka till Sverige istället.  

Norge, 2014. Under sommaren blir det möjligt för norska kommuner att införa lokala tiggeriförbud. I november blir Arendal först med att skrida till verket. "Vi såg ju att kriminaliteten ökade i takt med antalet tiggare", säger Anders Kylland lokal företrädare för Fremskrittspartiet, till NRK.

Finland, 2015. Finland är tillsammans med Sverige de två länder i Norden där det är lagligt att tigga. Men förbudfrågan är under debatt, och andra insatser görs för att hålla tiggarna borta. I Åbo stängs tre offentliga toaletter eftersom tiggare har använt dem för att uträtta sina behov och tvätta sina kläder. Antalet tiggare i staden uppges uppgå till tio stycken. 

Gå till toppen