I boken "Prekariatet" beskriver britten Guy Standing en ny grupp på arbetsmarknaden som lever i ”kronisk osäkerhet”. De är visstidsanställda, ofrivilliga f-skattare och hoppar mellan tillfälliga knäck. De är lite av arbetslivets slit- och slängvaror och riskerar hela tiden att bli utan jobb.

Under kodord som ”flexibilitet” och ”strukturreformer” har nationalekonomer, politiker och konkurrensutsatta företag iscensatt en ”systematisk nedmontering av de anställdas trygghet i arbetslivet”, menar Standing. Det har gått längre i vissa länder än i andra, men Sverige är inget tryggt undantag i en osäker värld.

Förra året var 700 000 svenskar ”tidsbegränsat anställda”, enligt SCB. Sedan 1991 har andelen ökat från 10 till 17 procent, samtidigt som längre vikariat ersatts av mer osäkra former som ”vid behov” och ”per timma”.

Man skulle kunna tro att bara städare, restaurangbiträden, omsorgspersonal och liknande yrkesgrupper har det så här, men prekariatet breder ut sig lite varstans, även bland folk med högre utbildning, som journalister.

Jag har skrivit en rapport för Journalistförbundet om den växande otryggheten i mediebranschen. I rapporten presenteras statistik som visar att nästan en tredjedel av journalistkåren har tillfälliga anställningar (15,5 procent) eller är frilansare (14 procent), och därmed befinner sig i lösa förbindelser med arbets- och uppdragsgivare. Otryggheten har ökat kraftigt sedan slutet av 80-talet.

Många vet inte från ena månaden till den andra om de har jobb eller lön. ”Det är däri otryggheten ligger”, säger en visstidsanställd journalist som intervjuas. ”Oron finns hela tiden” och ”det blir som att man sätter livet på vänt”.

I rapporten ”Köparens marknad” tittar jag också på orsakssambanden. Och det är frestande att citera en tidigare amerikansk president: ”It’s the economy stupid”.

Det har blivit ”vanligare att betrakta medierna som en ekonomisk bransch, ett sätt att tjäna pengar, snarare än som en viktig samhällsinstitution”, skriver medieforskarna Lennart Weibull och Ingela Wadbring i boken "Massmedier". Vinstintresset styr allt mer, affärskulturen och marknadstänket har trängt sig in på redaktionerna och påverkar såväl personalpolitiken som journalistiken.

Samtidigt har många medieföretag fått det kämpigt med vinsterna. Upplagorna faller, läsarna sviker, och med dem annonsörerna. Sedan millennieskiftet har annonsintäkterna halverats. Digitaliseringen och reklam-tv har lett till en utbudsexplosion som har skapat en köparens marknad där publiken och annonsörerna kan välja och vraka och där tidningsföretagen inte hängt med, där istället webbföretag som Google och Facebook tillhör vinnarna.

”Den svenska tidningsbranschen genomgår nu sin tuffaste tid någonsin”, konstaterar Presstödsnämnden i sin senaste analys. ”Behovet av att minska kostnaderna är stort och gäller samtliga tidningar, oavsett ägande och konkurrenssituation.”

I jakten på ”synergieffekter” och lägre kostnader sveper en uppköps- och sammanslagningsvåg genom Mediesverige. 2013 svarade de sju största tidningsgrupperna – Bonniers, Stampen, MittMedia, Schibsted, Norrköpings Tidningars Media, Gota media och NWT/HD – för 85 procent av de samlade branschintäkterna. Men koncentrationen går rasande snabbt och kartläggningar som gjordes för något år sedan är inaktuella. 2014 köptes som bekant Helsingborgs Dagblad av Bonnierägda Sydsvenskan. Sett till totalupplaga kontrollerar nu Bonniers en fjärdedel av dagstidningsmarknaden.

Förutom att höja priserna slår koncernerna ihop redaktioner, kör samma material i flera tidningar och bantar personalen. På tio år har 20 procent av tjänsterna på redaktionerna försvunnit och var tredje lokalredaktion lagts ner, och sedan 2012 har nedskärningstakten ökat rejält. Bara under 2013 försvann cirka 400 fasta redaktionella tjänster från dagspressen. Och det har fortsatt sedan dess.

I jakten på det billigare och enklare har man också lagt ut mer på underleverantörer, minskat andelen fast anställda och ökat andelen löst anställda, ja till och med startat interna bemanningsbolag. För att öka flexibiliteten, säger arbetsgivarna själva. För att krypa runt LAS och dumpa lönerna säger facket. Det visar sig också att de bemanningsanställda har avsevärt lägre löner än anställda på redaktionerna.

Tidsbegränsat anställda har som regel flera ”kostnadsfördelar” sett från företagens horisont, menar Guy Standing: ”Lönerna är lägre, erfarenhetsgrundande tillägg kan undvikas, rätten till tjänsteförmåner är mindre och så vidare”. Man kan göra sig av med dem snabbt och billigt om man skulle behöva. Folk med tillfälliga kontrakt – det inbegriper även frilansare – kan också ”pressas till hårdare arbete” och de är ”lättare att kontrollera genom fruktan … Om de inte står ut med de krav som ställs på dem kan de uppmanas att gå, utan något tjafs och utan stora kostnader”.

”Visst känner man sig utbytbar … vi är i en sådan beroendesituation”, säger en bemanningsanställd som intervjuas i rapporten. ”Det är ju arbetsgivarens marknad.”

I en situation där utbudet av arbetskraft kraftigt överstiger efterfrågan sitter (arbets)köparen på vinstlotten. Det gäller inte minst i yrken som många har utbildat sig till och som de verkligen vill jobba inom. Hundratals journalister har examinerats varje år, samtidigt som dagspressen genomlider en kris och även public service har dragit åt svångremmen, vilket ger överutbud och vikande efterfrågan på samma gång. Det blir en köparens marknad som sätter stark press på löner och andra villkor. Det finns oftast någon annan som är villig att jobba om det inte duger.

Varför ska folk utanför mediesvängen bry sig om det här?

Flera studier visar att journalistiken tar stryk när otryggheten ökar. Journalister blir mer beroende av ledningens gunst, fogligheten och tystnadskulturen breder ut sig och man blir mindre osjälvständig i sitt arbete. Med en ökad rotation och tillfälliga jobb blir det svårt att skapa kontaktnät och arbetsrutiner. ”Kontinuiteten finns inte där”, säger en av de intervjuade. Samtidigt söker sig många journalister till tryggare anställningar inom pr och information, journalistyrkets status faller och gränsen mellan den granskande och opinionsbildande makten suddas ut.

Och man kan fråga sig om det är möjligt att skära på redaktionerna utan att journalistiken devalveras. Kanske har gränsen redan passerats. Färre journalister ska arbeta mer, stressen ökar och kvalitetsjournalistik som kräver längre tid blir sällsynt. Och forskare varnar för att mångfalden av röster – särskilt på kultursidorna – minskar. I längden hotas därmed det demokratiska samtalet.

Situationen är minst sagt prekär. Frågan är om något kan göras. Vilket ansvar har företagen själva? Hur bör Journalistförbundet agera? Och politikerna?