Det har varit mycket Klippan på sistone. SVT har visat realityserie om karaokekvällarna på Milano Restaurang. Nyligen sändes en dokumentär om journalisten och författaren Thomas Ekberg och musikern Thomas Holst uppväxt i Tvärby i Klippan. Vad är det som är så intressant med Klippan? Kanske är samhället sinnebilden av något allmängiltigt, minnet av en storhetstid som varit, sökandet efter en ny identitet. Men mitt i det en gemenskap, kärlek och stolthet, en vi-klarar-oss-nog-ändå-anda.

Det är alla de senare uppräknade sakerna som slår en under premiärföreställningen av årets upplaga av Bruksspelet, "Agnes". En jättekoloss till uppsättning, sprungen ur projektledaren Heléne Lindquists vision om att iscensätta livet på det gamla pappersbruket, med omkring 70 personer, majoriteten av dem amatörskådespelare från trakten, på en utomhusscen på bruksområdet. Det borde egentligen inte gå, men det slår faktiskt gnistor om den här föreställningen.

Spelet är genomfört med en professionalism som är ovanlig i sådana här sammanhang. Liksom tidigare två somrar är det kompositören P-O Nilsson som ligger bakom musiken och han har sin vana trogen skapat ett knippe medryckande och vackra låtar.

Annika Kofoed som i fjol regisserade har i år även skrivit manus och hon har valt ett tydligt kvinnoperspektiv. Historien är framflyttad i tiden till runt 1875. Pappersbruket går strålande och brukspatron Christen Asp Bock vill investera för framtiden och dra fram järnväg. I handlingens centrum står patronens dotter Agnes (Elin Rusk) som drömmer om att leva samma spännande och fria liv som hennes tre bröder. I stället planerar hennes föräldrar att gifta henne med brukets revisor. Hon blir vän med den studiebegåvade arbetarflickan Emma (Tuva B Larsen) som tvingas stanna hemma från skolan för att ta hand om sina syskon när fadern dött.

Liksom tidigare år rör sig berättelsen mellan den kollektiva om industrialismens utveckling och embryot till facklig organisation och den personliga med en samling intressanta huvudpersoner. Scenerna växlar mellan finrummen på Borgen hos familjen Bock och fabriksgolvet och arbetarkvarteren. En aningen krystad förväxlingshistoria växer fram när Agnes och Emma slår sina påsar ihop och det lyckliga slutet kommer väl hastigt, men för all del, detta är inte den första musikalen i världshistorien med krystad story.

Några huvudroller innehas av professionella musikalskådespelare och de fungerar som trygga lokomotiv som driver föreställningen framåt. Elin Rusk och Tuva B Larsen gestaltar Agnes och Emma med energi. Men det är i masscenerna som Bruksspelet verkligen lever upp, i myllret, med skådespelare i alla åldrar. Den som någon gång haft en statistroll i en teateruppsättning vet att det kan vara gudars jobbigt att stå och vara tyst i bakgrunden, men här blir det inte för en minut långtråkigt på scenen. Det kånkas tegelstenar, rivs trasor, leks och kivas, med liv och lust och en entusiasm som skulle göra många professionella teaterensembler avundsjuka. Med rätt person på rätt plats och omsorg om detaljerna har regissören Annika Kofoed lyckats fylla varje skrymsle av den gamla lastkajen med liv. Själva spelplatsen ökar också närvarokänslan. Det var faktiskt här folk arbetade och slet och levde.

Koreografen Melker Sörensen har skapat jättelika dansnummer som det både frustar och dunkar och andas kamplusta om. Det här är en föreställning som vibrerar av kärlek, genomförd av skådespelare som strålar av självförtroende. Klippanborna har skapat sin egen historieskrivning.

Omständigheterna under premiärkvällen är de bästa. Kvällssolen sänker sig bakom de gamla tegelbyggnaderna. Svalorna kastar sig fram över scenen. Avslutningslåten, hiten från tidigare år; ”Det är vi som är bruket” får det att klappa i hjärtat även på en som inte själv är uppvuxen ens i närheten av Klippan.