Första maj 1970. Olof Palme står i talarstolen på Norra Bantorget i Stockholm och recenserar folkhemmet: ”Bit för bit har det gamla klassamhället upplösts. I dag talar vi om jämlikhet.” Konstpaus. Applåder från 30 000 socialdemokrater.

I marginalen på talarmanuset har Palme skrivit med kulspetspenna: ”Men mycket återstår.” Vilket han också sa. Kanske för att tona ner självbelåtenheten, men också för att få en bättre övergång till framtidsplanerna. ”Ökad jämlikhet” stod nämligen överst på Socialdemokraternas dagordning i valrörelsen samma år.

I början av 70-talet rullades sedan reform efter reform ut för att fullborda välfärdsbygget, samtidigt som skatterna blev så progressiva att Astrid Lindgren härsknade till, medan SAF revolterade mot försöken att demokratisera ekonomin.

I slutet av decenniet var Sverige världens mest jämlika land.

Men så bytte vi färdriktning. Sedan 1980 har den rikaste tiondelens bit av inkomstkakan vuxit från 17 till 26 procent, medan ginikoefficienten (där 0 innebär att alla delar lika och 1 att en person tar hem allt) har ökat från 0,20 till 0,30.

1980 tjänade en toppdirektör i näringslivet nio gånger mer än en arbetare. 2013 kammade han – för det är sällan en hon – hem 50 arbetarlöner. Samtidigt har vi 147 miljardärer i Sverige, enligt Veckans Affärer. ”Aldrig någonsin har de varit fler”, konstaterar affärstidningen. Vilket ska vägas mot den växande fattigdomen.

I 2000-talets klassamhälle chartrar den ekonomiska eliten egna flygplan till Franska Rivieran, medan arbetslösa och sjuka inte ens har råd med busskort.

Fenomenet är förstås globalt, och på senare år har de växande klyftorna blivit en snackis i alla möjliga kretsar. Såväl Barack Obama som tidigare nyliberala bastioner som IMF har pekat ut ojämlikheten som en av vår tids största utmaningar. Ja till och med påven twittrade i höstas att ”ojämlikhet är roten till alla sociala problem".

Vad vilja då socialdemokraterna? Jo, även på Sveavägen 68 och i regeringskansliet har jämlikheten hamnat på agendan efter många år frysboxen. ”Vi ska minska inkomstklyftorna”, har Stefan Löfven sagt. Frågan är bara hur det ska gå till.

Den aviserade politiken genererar mest frågetecken: Hur ska reformer på 10-20 miljarder, slopad arbetsgivarrabatt för unga och höjd tobaksskatt kunna täppa till klyftorna? Varför lyckas inte sossarna forma en slagkraftig jämlikhetspolitik, det som förut var deras paradgren? Lider man av idétorka? Anses det omöjligt? Har handelsekonomer steriliserat rörelsen? Spökar 90-talet? Eller Anders Borg?

Oavsett vad kan partiet behöva lite input från annat än opinionsanalytiker. Vad sägs till exempel om en färdplan för ökad jämlikhet, 15 förslag som kan minska klyftorna?

Just detta levererar den brittiske ekonomen Antony B. Atkinson – professor vid London School of Economics – i den uppmärksammade boken "Inequality – what can be done?"

Atkinson har kanske inte samma stjärnglans som Thomas Piketty och Paul Krugman, är snarare en grå eminens med titeln ”sir”, men han har studerat inkomstklyftorna i fyra decennier och tar ojämlikhetsdebatten till en fortsättningsnivå.

Ambitionen är att skingra pessimismen. Han vill visa att det går att göra något åt klyftorna, och proklamerar en otidsenlig tro på politikens möjligheter.

Men först kastas en blick i backspegeln. Det förflutna erbjuder nämligen ”en måttstock med vilken vi kan bedöma vad som är möjligt att uppnå när det kommer till minskad ojämlikhet”, liksom ”ledtrådar till hur det kan genomföras”.

Senare års forskning har kommit fram till en del. Som att andra världskriget kapade toppen i inkomstpyramiden och att rekordårens tillväxt och välfärdsreformer lyfte basen. Samtidigt boostades facket av en progressiv politik som säkrade rättigheter, byggde ut socialförsäkringar och pressade ner arbetslösheten. Kapitalets marknadsmakt minskade, en större del av kakan gick till löner, som sedan utjämnades genom progressiv beskattning, mer i vissa länder än i andra.

Fram till slutet av 70- och början av 80-talet vill säga, då allt tog en vändning med globalisering, digitalisering, näringslivsoffensiver och en nyliberalt influerad politik som försvagade facket, avreglerade, skar ner och privatiserade.

Arbetslöshet och fri rörlighet har gett kapitalet övertaget, och med motivet att man velat minska ”bidragsberoendet” och göra det mer ”lönsamt att arbeta” har regeringar över hela Europa skurit sönder sociala skyddsnät och sänkt skatten.

Så ser receptet för ökade klyftor ut. Men hur kan klyftorna minskas?

Atkinsons plan utgår från efterkrigstidens socialdemokratiska och socialliberala reformagenda. Men världen har förändrats, och åtgärderna har uppdaterats för att kunna fungera på en global spelplan och i it-kapitalismen.

En del är rätt okontroversiellt. Som att staten måste satsa mer på forskning, utbildning och omskolning. Annat är sprängstoff. Som en progressiv fastighets- och förmögenhetsskatt, en 65-procentig marginalskatt på toppinkomster och att arv och gåvor över en viss nivå ska beskattas som inkomst under en livstid. I kombination med en globalt samordnad insats mot skatteflykt kan det här finansiera offensiva sociala insatser: höjda barnbidrag, stärkta socialförsäkringar eller en form av medborgarinkomst, som Atkinson vill knyta till ”deltagande” i samhällslivet. Han föreslår också ett arbetslöshetsmål på högst 2 procent, där jobben blir fler genom investeringar, ökat statligt ägande och garanterad offentlig anställning.

Om det senare ersätter osäkra och underbetalda jobb i privat sektor och pressar företag att gå med på bättre villkor är det bara bra, menar Atkinson, som är ute efter åtgärder som rubbar maktbalansen och ger initiativet till politiken och löntagarna. Men då måste vi göra oss av med doktrinen att demokratin inte är kapabel att styra ekonomin.

Atkinson är väl medveten om det starka motståndet mot den här typen av program bland nationalekonomer, högertankesmedjor och näringslivsorganisationer. Och i slutet av boken bemöter han systematiskt de vanligaste invändningarna, som att mindre ”lönespridning”, progressiv beskattning och en generös välfärd är till men för ekonomin. Vilket mest är teorier grundade i … teorier. Mycket tyder tvärtom på att minskade klyftor ger en stabilare, mer hållbar och rentav högre tillväxt.

Atkinson målar inte upp någon utopi. Målet är inte total jämlikhet, utan ”reducerade klyftor”. Klassisk reformism alltså. Och han skriver sannolikt under på Olof Palmes devis att ”jämlikheten inte är ett tillstånd, utan en färdriktning”.