Kultur

Stjärnorna från förr får liv i drömspel

Spegelbilder

Regi: Anders WällhedMedverkande: Gunilla Poppe, Per Holmberg, Mia Poppe, Niclas Strand, Tuva Byström-Poppe, Hanna StrandPoppegården, Domsten, spelas till 2 augusti
De var båda ankungar från trista och fattiga förhållanden som växte upp till världsberömda svanar. Men för HC Andersens del blev det aldrig något riktigt lyckligt slut på sagan. Jenny Lind, "den svenska näktergalen", var den danske författarens stora kärlek medan hon förhöll sig med vänskaplig distans till sin femton år äldre tillbedjare.
På Poppegården i Domsten får de en andra chans när sommarens uppsättning "Spegelbilder" fantiserar ihop ett sista möte mellan de två. I en lätt vemodsladdad dialog med drag av drömspel förlorar de sig i minnen, tvistar om konstens betydelse och rannsakar vad de egentligen betytt för varandra.
De har sällskap på scenen av en författare (Per Holmberg) med datorn uppslagen, i färd med att skriva en pjäs om den sköna sångerskan och hennes ständige beundrare. Han käbblar med figurerna som upptar hans tankar: det är förstås idel lögnaktigheter han sysslar med! På så sätt rör sig föreställningen på en metanivå, får stundtals karaktär av föreläsning men kretsar oftare med spänstig lekfullhet kring frågor om skapandets villkor och förhållandet mellan fakta och fiktion.
Mer kiv blir det när författarens familj träder in på gården och dottern (Mia Poppe) på hembesök som vanligt hamnar i skottgluggen för sin besvikna mors (Gunilla Poppe) sarkasmer. Det såriga förhållandet har sin parallell i missämjan mellan Jenny Lind och hennes uppasserska Louise, där decenniers frustration ligger och gror som gammalt mögel. Fast någon riktigt otrevlig stämning blir det aldrig: grälen tas framförallt från den skämtsamma sidan och själva gården med sitt korsvirke och sina prunkande rosor ger en idyllisk inramning som knappast tillåter några Norén-vibbar.
Genom de ständiga tidsväxlingarna gör pjäsen skäl för sin titel, samtidigt som generationstemat också blir en spegling av den poppeska traditionen, där numera mor, dotter och dotterdotter står tillsammans på scenen.
Men kanske blev författaren ändå distraherad av familjebråken, för det går inte att komma ifrån att manuset har en del brister. Nutidsscenerna känns ganska trubbiga och här fungerar de humoristiska avsnitten - som gott kunde ha varit fler - betydligt bättre än de allvarliga. Det är skådespelarna, de flesta i dubbla roller och med varsitt sångnummer, som lyfter pjäsen.
Särskilt njutbar är Niclas Frisk i sina två uppenbarelser: den sentimentale sagoberättaren med lika hög hatt som tilltro till konsten och den bortkomne zoologen som vet avsevärt mycket mer om klockgrodor än om kärlek. I de komiska stunderna får hans uppsyn en touch av Mr Bean.
Med imponerande effektiva klädombyten och professionalitet ut i fingerspetsarna ger aktörerna liv och klang åt det förflutnas storstjärnor.
Gå till toppen