Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ett gott skratt på egen bekostnad

Det blir mycket snabbt komplicerat när man försöker avgränsa en genre som redan i sitt namn vill komma med en uppmaning om välmående.
Vårt behov av en stunds förströelse – kanske är det vad som gör feelgoodlitteraturen så välmående.Bild: Petter Bjerregaard
”Feelgoodlitteratur” har till exempel ingen naturlig motsats. Det är ont om böcker som skulle vilja lansera sig själva som ”feelbadlitteratur” – även om det ibland har använts som en slags ironisk etikettering av böcker med en samhällspolitisk agenda.
På en nätsida som rymmer det mesta av det bästa hittar jag till exempel en tråd där det tipsas om feelgoodlitteratur. Och förvånande nog dyker Sara Beichers debutroman ”Jag skall egentligen inte jobba här” upp som ett lästips. Jag har svårt att se hur den kan beskrivas som en måbra-bok. Jag citerar från hennes roman: ”A4 avled i morse, kvart över fyra. De flesta verkar dö på morgonen. Jag undrar om jag kommer dö på morgonen. Vem är A4? Det snurrar runt i mitt huvud. A måste innebära nedre botten, men höger eller vänster? Alla korridorer ser likadana ut och jag har inte lärt mig numren än. Inte bokstäverna heller för den delen. Vet inte om jag vill lära mig dem.”
Inte mycket feelgood i det stycket.
Det blir också en smula problematiskt när bloggaren ”Feelgoodbibliotekarien” tipsar om böcker. Hon nämner exempelvis ”Väggen – en utbränd psykiatrikers noteringar” vilket inte heller direkt kvalar in på vad jag spontant tänker mig skall rymmas inom begreppet feelgood.
Jag använder mig av dessa två måhända aparta exempel bara för att visa på komplexiteten i själva begreppet – och osäkerheten omkring hur vi skall definiera det. ”Feelgoodbibliotekarien” driver för övrigt en mycket läsvärd blogg där nyckelordet är läsglädje och en vilja att dela med sig av angelägna läsupplevelser.
Men, feelgood? Det vete fan.
De senaste årens större kommersiella framgångar kan däremot helt oproblematiskt rymmas inom genren. Det går då att finna en del bärande teman. Det skall vara humor, det skall vara kärlek. Det får gärna vara lite äventyr, men aldrig på bekostad av humorn - som gärna får ta sig ironiska förtecken.
Humorn i en rad av de feelgood-böcker som jag läst under den senaste tiden har på ett sätt varit solidarisk. Man gör sig sällan lustig på någons bekostnad, snarare tvärtom. Man blåser upp en del karaktärsegenskaper och ironiserar omkring dessa. Fredrik Backmans debutroman ”En man som heter Ove” är väl ett paradexempel på detta. Ove, en avsatt f.d. ordförande i en bostadsrättsförening går omkring i kvarteret och agerar som en slags lika fruktad som hatad självutnämnd vaktmästare. En sådan person som vi alla tror verkligen finns, men som vi sällan stöter på i det verkliga livet. Ove bär på en hemlighet. Han bär, som de flesta människor, på en sorg.
Det här är en av feelgoodgenrens stora kvalitéer, nämligen att driva spelet ett par snäpp vidare än vad vi hade väntat oss – och låta också den mest bittra och hatiska människa egentligen vara just så liten och sorgsen som vi alla kan vara.
Ett annat och lika tydligt exempel på kombinationen humor, medkänsla, äventyr och kärlek är ”Damernas detektivbyrå” av Alexander McCall Smith, den första delen i en serie om Precious Ramotswe, Botswanas första kvinnliga privatdetektiv. Vi möter också hennes sekreterare Grace Makutsi och mekanikern J.L.B Matekoni. Serien innehåller än så länge femton titlar. Mma Ramotswe är på intet sätt en superhjälte, likaså är de mysterier som hon löser just den typ av gåtor och problem som drabbar de flesta människor. Stöld, otrohet, falskspel, bedrägerier.
I en recension av Fredrik Backmans ”Britt-Marie var här” finns det ett par nyckelord som faktiskt lyckas fånga in vad det är som får genren ”feelgood” att vara just ”feelgood” – inte minst i vanföreställningarna om vad vi själva är. Recensenten menar att boken kan ”få oss att skratta över det typiskt svenska – vår konflikträdsla, sociala handikapp och hopplösa fåordighet.” Nu delar jag inte recensentens lovord utan tycker istället att ”Britt-Marie var här” är en förutsägbar och enformig berättelse som spelar på våra fördomar.
Vi tycker däremot om att skratta åt en bild av oss själva som i sig är osann. Den blir därmed också befriad ifrån konflikter och manar inte till annat än just bara en stunds förströelse, vilket är gott nog. Förströelselitteratur. Det är inte det sämsta, det är kanske till och med feelgood.
Tidigare delar: 12/7 Ann Lingebrandt om romance
Gå till toppen