Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Barnasinnets magiska spö

Federico García Lorca

På Sirius finns barnÖvers och urval: Marika Gedin och Anders Cullhed. Tranan.
Varför sjunger de spanska mödrarna så sorgsna vaggvisor? I en föreläsning från 1928 grävde Federico García Lorca i vyssjandets musikaliska arkeologi och fann en skatt av vemodiga melodier och kärva ord. Många småttingar vaggades till sömns av visor som snarare verkar handla om döden än om sömnen och runtom i landet flödade sånger om kvinnans knog och vedermödor, om fadern som är ute och super, om älskaren som står utanför dörren, om de moderlösa som varken har kärlek eller bröstmjölk att vänta. Visorna speglar ett hårt och fattigt liv där barnen ofta var en börda, kanske rentav oönskade.
Federico García Lorca, 1898-1936Bild: Rogelio Robles
Genom ammorna och barnflickorna matades också Lorca själv, född 1898 i en förmögen jordägarfamilj, med de traditionella tonerna och som passionerad insamlare av sånger från Andalusiens byar kom den folkliga lyriken att utgöra hjärtat i hans diktning. När han senare kom till New York hittade han i Harlems spirituals ett motstycke till Spaniens cante jondo, djupa sång.
1936, samma år som han mördades av fascisterna, förklarade Lorca att han aldrig lämnat barndomens känslor bakom sig, att minnena fortfarande är ett "passionerat nu". Här fanns hans källa till kreativitet, berättar Marika Gedin i efterordet till ”På Sirius finns barn”, en diktantologi från 1987 som nu återutges i en utvidgad version med vaggviseföredraget som ett av tilläggen.
Barndomen är det lösa tema som håller ihop volymen, som fått undertiteln ”Dikter för barn och andra”. Här finns dikter såväl till barn som om barn, men framför allt handlar barnsligheten om det ursprungliga och naiva perspektiv på tillvaron poeten åtrådde: en öppenhet, en förundran, en fördomsfrihet. ”Jag vill åter till barnet”, heter det i en dikt, i en annan att han ska be Herren Kristus om att få ”min gamla själ, / min barnasjäl åter”.
Modernisterna blickade ju ofta bakåt på sin väg framåt och sökte sin sanning i det ”primitiva”, som lika gärna kunde representeras av barnet och allmogen som av exotiska kulturer. Få lyckades som Lorca utvinna en sådan skönhet ur mötet mellan avantgardismen och folkloren. Med barnasinnets magiska spö besjälar han landskapet och får bildspråket att blixtra. Hela naturen är full av sprittande liv: ödlor gråter, snäckor sjunger, ugglan grubblar och månen leker ringlekar. Lätta och lustiga upptåg samsas med elegiska mollackord, men framför allt klingar nattens och skymningens silverbjällror. I en egen vemodsdrypande vaggvisa låter han ett ofött barn klaga: ”Vem stack hål på min sömn? / Min mor har redan / fått gråa hår. / Ni har satt av mig på en blomma / i snyftningarnas mörka vatten!”
Sången är en minst lika stark röd tråd som barndomen, och delvis tvinnad av samma garn. Nästan varenda dikt kallas för sång, ballad eller madrigal i titeln och musikaliteten genomsyrar varje rad. Bokens första dikt är en växelsång mellan en barnkör och diktjaget, där barnen frågar: ”Och vem är det som visat dig / poeternas väg?” Poeten svarar: ”Den gamla sångens bäck, / den gamla sångens källa.”
I den gamla sången fann Lorca en outsinlig brunn för sin klangfulla poesi, som inte är ett dugg sövande utan tvärtom väcker sinnena.
Gå till toppen