Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Febriga mosaiker

Klaus Rifbjerg

Besat. Fortaellinger. Gyldendal.
Var det ett skott som hördes eller bara S-tåget? Nå, det ska väl inte få lägga sordin på släktmiddagen, när det nu serveras torsk med majonnäs. Men varför dyker Gregers upp så försenad och uppriven? Jaså, har tyskarna övermannat armén, var det därför det sköts? Men han kom ju undan oskadd, då finns det ingen anledning att fördärva desserten.
Det är vardagen som står i fokus när Klaus Rifbjerg i sin sista samling berättelser skildrar de danska krigsåren, livet som på ett sätt lunkar på nästan som vanligt, på ett annat förändras i grunden. Här är småpojkarna som leker sabotage genom att lägga sten på tågspåren, här är kvinnorna som lyfter på kjolen för män i uniform, här är borgarna som helst vill spara ammunitionen till bolsjevikerna, för några nazister kan man väl stå ut med för att slippa röda faran?
"Besat" är bokens titel och det danska ordet har precis som det svenska dubbla betydelser som författaren spelar på. Besatt som i fixerad, vansinnig; besatt som i ockuperad. De flesta av historierna - några längre, andra kortare, mer som stämningar - utspelar sig från 1940 till 1945 och fångar med en på samma gång lätt och febrig ton tillvaron under den tyska stöveln.
Kulturradikalen Klaus Rifbjerg är en del av den danska litteraturkanon, en modernistisk portalfigur, legendariskt produktiv. När han gick bort i april i år, 83 år gammal, hade han smått otroliga 150 böcker på sin verklista. Att jag inte, förrän nu, läst en enda av dem känns också det smått otroligt.
Utgivningen av "Besat" tajmades med ockupationens 75-årsdag, men sammanföll också med beskedet om författarens död bara några dagar tidigare. De danska recensenterna var rörande överens om att boken är en värdig slutpunkt för författarskapet och övertrumfade varandra i lovord. Visst kan man misstänka att artighet färgar det kritiska ögat i ett sådant läge, även om det på många sätt är en mycket fin bok.
Framförallt går det att ifrågasätta vad den sista novellen, "Butterfly", egentligen gör i samlingen. Här har författaren lämnat ockupationen och begett sig till eran när datorerna börjat ta över arbetslivet, men som för att hålla kvar en fot i det förflutna låter han olika tider flyta in i varandra. Effekten är mer märklig än lyckad och historiens mer och mer absurda vändningar blir bara alltför grälla. Varken författarens förkärlek för onaniscener eller hans humoristiska förhållande till ljudåtergivning visar sig från sin bästa sida: "­Gnumf, råbte hon og gnirf og vullervullervuller". (Ja, det ska föreställa en orgasm).
Men det är förstås småaktigt att gnälla över en enstaka novell, när här ändå bjuds på så mycket spänstig prosa som blåser fullt fräsande liv i det förgångna. Berättelserna bildar tillsammans en färgstark mosaik som på impressioniskt vis låter intrycken bombardera sinnena. I bokens starkaste historia, "Sörensen", försöker ett par "HIPO:er", tyskarnas danska hjälppolis, fly undan hämnden som väntar när kapitulationen kommer genom att låtsas vara motståndsmän. Med en mustig råhet fångar författaren den uppjagade stämningen, våldet som när som helst hotar att explodera och inte minst förvirringen: "Der var krig, men hvor fa'n var den henne af?"
Att Klaus Rifbjerg var vital in i det sista råder det ingen tvekan om.
Gå till toppen