Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Zara Larsson är rädd att bli bortglömd

Zara Larsson.

Bild: mattias ahlm
Rädslan inför att dö och bli bortglömd. Det är bland det första den yngsta sommarvärden någonsin, Zara Larsson, 17 år, väljer att prata om. Jag ställer ifrån mig kaffekoppen och gapar en liten stund. Det var inte vad jag hade förväntat mig, men redan nu inbillar jag mig att jag förstår henne bättre.
Zara Larsson har bråttom att bli odödlig. Eller som hon säger: ”legend som Elvis Presley”. När hon var 12 år var hon besviken över att fortfarande inte ha fått skivkontrakt i USA (det skulle dröja ända tills hon blev 14 år!).
Det är tur att hon lämnar sitt trygga, framgångsrika liv därhän ganska tidigt, för det är helt enkelt ingen nagelbitare: alla runt omkring henne är snälla och stöttande och allt har gått väldigt bra. En gång var hon med om en tågolycka på väg till Storlien med familjen och tappade andan. Ja, det är som om hon befinner sig längst upp i Maslows behovshierarki och bara kan ägna sig åt självförverkligande.
Men det har sitt pris att vara så målinriktad och framgångsrik som ung tjej. Dessutom är hon feminist och kvällstidningarnas älskling, ständigt i rampljuset. Därför måste Zara Larsson hålla en genusföreläsning, och det verkar som om hon hoppas att de många vuxna män som skriver till henne att hon borde våldtas och mördas, ska lyssna och förstå.
Mest känslosamt blir det när hon berättar om kärleken till föräldrarna, den avgrundsdjupa rädslan inför att de en dag inte kommer att finnas. Eller när hon säger ”jag är 17 år och jag kommer aldrig kunna älska någon igen”.
Gå till toppen