Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

När döden kommer som gäst

Ivan Iljitjs död

Leo Tolstoj

Övers Bengt Jangfeldt. Modernista

En dag upptäcker Ivan Iljitj att han inte längre är ensam. Det är inte smärtorna i buken. De ständiga plågorna – och de eviga läkarbesöken – har han lärt sig att leva med. Och det är inte fråga om hustrun Praskovja Fjodorovna, som han avskyr innerligt, och inte heller barnen. Den nye gästen är inte av denna värld. Inne i hans ensliga sängkammare gör sig gästen ofta påmind och pockar på hans uppmärksamhet. Det är sjukdomens grymma skugga, denna mörkrets varelse, som börjat hemsöka den respekterade domaren Ivan Iljitj då hans sjukdom förvärras.
Med ”Ivan Iljitjs död” återvände Leo Tolstoj 1886 till skönlitteraturen.Bild: Sergej Prokudin-Gorskij
Döden sluter upp vid hans sida och kommer obevekligt närmare den blott fyrtiofemårige Iljitj. Utan misskund och utan minsta ansats att skona honom gör döden sina allt tätare besök och får därigenom Ivan Iljitj att rannsaka det liv han levt.
”Ivan Iljitjs död”, denna gripande och litterärt fullödiga kortroman av Leo Tolstoj, väckte dubbel uppmärksamhet när den kom ut 1886. Det var inte enbart bokens odiskutabla litterära kvaliteter som hyllades. Det var minst lika mycket, som översättaren Bengt Jangfeldt framhåller i sitt utmärkta förord, det faktum att Tolstoj efter alla år av religiösa skriverier återvände till skönlitteraturen.
”Ivan Iljitjs livs historia var lika enkel och alldaglig som den var fruktansvärd”, skriver Tolstoj och fångar med några få ord romanens kärna. Hur har denne framgångsrike och aktade domare i Petersburg levt sitt liv? Hur har den både fruktade och av många omtyckte Ivan Iljitj förvaltat sitt pund? Har all hans strävan och längtan efter att erövra en position varit av noll och intet värde? Vad är andras vördnad och respekt värda när döden står intill sängen och den kvarvarande tiden på jorden inte längre räknas i dagar?
Vad han ser när han betraktar det liv han levt fyller honom med existentiell och även moralisk fasa. En sorts själslig frossa angriper honom.
Familjen blev aldrig vad han trott och drömt om. Äktenskapet har snarast liknat ett antal tillfälliga krigsstillestånd och så har skyttegravskrigets vassa ord återigen farit genom luften. De nu vuxna barnen verkar knappt bry sig om sin far, han har å andra sidan tillbringat merparten av sin tid på arbetet och många kvällar med att spela skruv i goda vänners lag.
Med mästerlig hand förmår Leo Tolstoj skapa såväl en mildrande och försonande förståelse som inte så litet avsky för denne nu döende ämbetsman, en man som så uppenbart har satt sin yttre apparition före allt annat. Livsfrågan – den avgörande punkten – blir till sist en fråga om etisk hållning: handlingar väger tyngre än tomma titlar. Med vilken rätt har han tillåtit sig att förslösa sitt liv på oväsentligheter och framgångar utan värde – och det på bekostnad av allt som förmår att ge ett genuint och autentiskt liv dess innehåll och mening?
”Ivan Iljitjs död” är inte mindre aktuell i dag än då han skrev den, tvärtom. De frågeställningar som Tolstoj reser tränger med otäck precision rakt in i det moderna livets mest väsentliga problem.
Gå till toppen