Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Skådespelaren som aldrig hittat sig själv

Stig Grybe
Skådespelare

Bild: Mattias Ahlm
Att lyssna på Stig Grybe är som att lyssna på P4-programmet Da Capo, där programledaren Anders Eldeman spelar melodier från grammofonskivor och revyer från svunna tider. Fast i stället för att prata musik mellan "Far jag kan inte få upp min kokosnöt", "Så länge skutan kan gå" och Zarah Leander berättar den 87-åriga skådespelaren med hjärta och smärta om livet.
Fastän han är så gammal att han vid frågan om han ville sommarprata hade glömt bort att han redan varit sommarvärd för fyrtio år sedan, sörjer han fortfarande bekräftelsen som hans far urmakaren aldrig gav honom. Fadern som varken accepterade eller respekterade hans yrkesval, kallade honom taskspelare, men som var den som tog med sjuåriga Stig Grybe till biografen i Ljungsele där han för första gången fick se roliga farbröder på film.
Att ha roligt och vara så rolig att andra skrattar har varit skådespelarens drivfjäder. Och viljan att vara någon annan. "Jag har aldrig hittat mig själv", säger Stig Grybe som under hela sitt yrkesverksamma liv har spelat andra.
Han slog igenom på 1950-talet med den norrländska karaktären Ante Nordlund, blev folkkär teveartist med samma alias och fick arbeta med Inga Gill, Povel Ramel, Kar de Mumma och Karl Gerhard.
Stig Grybes pappa insjuknade i Alzheimers innan dess och fick aldrig se sin son göra revansch på scen.
Gå till toppen