Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Blodigt värre

Den nionde graven

Stefan Ahnhem

Forum

Att avfärda en deckare som alltför mordlysten är kanske som att kalla en harlequinbok för romantisk. Det är smått provocerande, det förstår jag, men jag gör det ändå. En bok ska alltid bedömas efter sin specifika genre, vad den utger sig för att vara och hur den lever upp till det löftet. Men det kan ändå uppstå komplikationer. Med klyschor, förutsägbarhet eller bara litterär kvalitet.
Stefan Ahnhem nyttjar Öresundsregionen som krimplats.Bild: Thron Ullberg
Stefan Ahnems andra deckare om polisen Fabian Risk lyckas på många sätt höja sig över sådana genrebundna problem: den är välskriven, har imponerande karaktärer och formar ett seriemördarporträtt som känns både oväntat och uppfriskande. Det är också ambitiöst att boken fortsätter nyttja Öresundsregionen som krimplats. Förra boken utspelade sig i Helsingborg och nu får vi än en gång blicka från Knutpunktens rulltrappor, men dessutom uppleva Stockholm, Ven och Köpenhamn. Istället kämpar den med främst två andra problem: att inte se storyn för allt blod och Fabian Risks grava ickepersonlighet.
Alltså. ”Den nionde graven” är spännande med en fullt duglig intrig. Vi har en justitieminister som försvinner spårlöst, en mördad dansk tv-kändis i sin lyxvilla och ett mystiskt brev som tar sig från Israel till Sverige. Och i jakten på den skyldige skördas fler offer och den ena mer sensationellt vidriga scenen än den andra målas upp. Kannibalism, tortyr, våldtäkt, yxor, skalpeller, sondmatning, utkarvade organ: allt beskrivs ingående.
Och visst är det kittlande, vissa saker läser jag högt och exalterat för den som vill lyssna bara för att få se deras förskräckta miner. Men faktum är att vidrigheterna äger rum på bekostnad av vad som är tänkt att vara bokens tema: hur långt kärlek kan driva oss och vad rättvisa egentligen innebär. Någon slags politisk ambition skymtar också till när mysteriet börjar avslöjas, men lämnas snabbt för en barnförbjuden sexscen med blodigt slut.
Handlingen är alltså mer för cheap thrills än tyngd, men det är skönt att se hur karaktärerna på motsatt vis formats efter en vilja att nyansera. På ett imponerande sätt lyckas Ahnhem långsamt lyfta karaktärerna - och framförallt de kvinnliga - från sina klyschor. Där man först tänker att de ska vara jobbigt gravidhormonella eller smörja in sina nyrakade ben med välluktande lotion genom hela boken, får man istället nyanserande porträtt av roliga, hårda och mänskliga bossar.
Och det enda jag önskar är att stackars Fabian Risk hade fått lite av den där personligheten. För han så intetsägande. En sån person som tror att han är finurlig när han inte är det, en vanlig göbbe som ibland tänker på sin äktenskapskris, ibland på sina ungar och den där heta cybertjejen på jobbet. Men sen ringer mobilen och han kastar sig in i bilen för att lysa med ficklampa efter lik. Och det är visserligen lite jobbigt för Fabian Risk, men det är liksom inget som drabbar honom, inget som får honom att känna något.
Han lyssnar på musik och tänker att albumet är ”mångfacetterat”. Ska verkligen en sådan person leda oss genom 500 sidor? Jag kan inte annat än ifrågasätta det, starkt.
Gå till toppen