Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Musiken blev hennes plats på jorden

Åsa Jinder
Riksspelman

Bild: Mattias Ahlm
En dag på högstadiet sitter Åsa Jinder i den blivande Joey Tempests tonårsrum och smider framtidsplaner. Han ska bli världsberömd hårdrockare, berättar han. Och hon? Ja, hon kan ju inte vara sämre så hon drar till med något: varför inte Sveriges yngsta riksspelman på nyckelharpa?
Vägen dit blev inte särskilt lång, redan när hon var femton år gick drömmen i uppfyllelse. Desto längre tid skulle det ta att hitta sig själv, och detta är den röda tråden i Åsa Jinders sommarprat. Till ett blandat ackompanjemang av allt från Ane Brun till Andrea Bocelli, samt folkmusik förstås, återvänder hon till barndomen och närmar sig lågmält och cirklande smärtpunkten: mamman som drack. Känslan av övergivenhet och osynliggörande. Men hon berättar också tacksamt och kärleksfullt om läraren som lärde henne allt om nyckelharpan och en hel del om livet. I spelandet fann hon en lugn vrå, musiken blev hennes plats på jorden.
Det är ett fint och känslosamt program och många gånger darrar hon på rösten. När mamman dog var hon bara 26 och nyskild med ansvar för två barn, och ett svindlande tomrum öppnades: utan oron, vem var hon då?
Åsa Jinder värnar om sorgens utrymme i våra liv. Istället för att fly sorgen, så vanligt i samtiden, borde vi låta den få ta den plats den kräver. Att förneka det svåra och mörka ger ingen lycka.
Gå till toppen