Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

I närkamp med tiden

Arne Melberg

Litteratur i tid. Åtta kapitel ur tidens litteraturhistoria

Daidalos

Minne och tid lever i en form av symbios. Hur samexistensen ser ut är lika svårbeskrivet i dag som då Augustinus i de berömda kapitlen i sina ”Bekännelser” diskuterar vad tid är: ”Men vad är då tiden? Om ingen frågar mig om det, då vet jag det, om någon frågar mig och jag vill förklara det för honom, då vet jag det inte”. I vissa avseenden är tid och minne – hårddraget uttryckt – speglingar av samma företeelser. Och i litteraturen samexisterar de intimt men självfallet på skilda sätt, då blir de till en del av författarnas temperament och livsåskådning.
När Arne Melberg i sin nya bok ”Litteratur i tid”, med undertiteln ”Åtta kapitel ur tidens litteraturhistoria”, i ett antal skarpsinniga essäer diskuterar och försöker finna svar på några av de mer komplexa frågorna kring minnet och tiden i litteraturen förmår han samtidigt på ett osedvanligt elegant sätt väcka liv i mer renodlat existentiella problem, det som förblir avgörande i livet. Han rör sig – för att nämna några namn – från den underhållande Saint-Simons omfattande minnen till Karl Ove Knausgård, från Vergilius till Beate Grimsrud, från den ofrånkomlige minnesatleten Marcel Proust till Elias Canetti, Virginia Woolf och W G Sebald.
Arne Melberg är lärd på ett sätt som i dag är sällsynt. Hans läsningar är också fulla av intresseväckande iakttagelser och oväntade kopplingar som möjliggörs av denna vidsträckta och djuplodande beläsenhet. Han blottlägger samband där man inte trodde att de fanns. Och han rör sig hemtamt över seklerna, och behandlar kända och mindre kända författarskap på ett fritt och otvunget sätt.
Han belyser hur de författare som försöker skriva mer renodlade memoarer eller skönlitterära verk med självbiografisk klangbotten tvingas att brottas med såväl minnet som sin egen uppfattning av tid och tidens gång – oavsett om de vill eller inte. Melberg använder det utmärkta ordet ”minnesarbetare”. Det är svårt att avstå ifrån att dra slutsatsen att de som skrivit mest intressant om minnets natur och tidens nyckfulla karaktär är författare och inte filosofer. Kanske svär jag i Melbergs kyrka nu, men han sammanfattar en mängd tröttsamma filosofiska betraktelser när han skriver: ”alla tidsfilosofer hamnar snabbt i paradoxernas rike.” Där erbjuder författare desto mer genom att de tvingas gå i konkret närkamp med såväl minnet som tiden.
”Litteratur i tid” är att se som en fortsättning på Melbergs bok ”Självskrivet. Om självframställning i litteraturen”. Melberg slår aldrig fast sanningar, i stället söker han dem med oförtruten nyfikenhet, han prövar och ventilerar olika tolkningar på ett sätt som väcker nyfikenhet för de verk och författare han behandlar.
Och det är särskilt när hans personliga röst tränger fram som ”Litteratur i tid” blir på allvar gripande och som mest givande; när Arne Melberg stiger fram och visar vilken utmärkt essäist och tänkare han själv är börjar denna på många sätt briljanta bok att leva och utmana på ett sätt som är minst sagt ovanligt.
Personligen är jag benägen att se ”Litteratur i tid” som del tre av en trilogi där de två tidigare volymerna är ”Försök att läsa Montaigne” och ”Försök att läsa Nietzsche”. Och jag är fräck nog att önska mig ännu två böcker av Arne Melberg: en om Elias Canetti och en om Walter Benjamin.
Gå till toppen