Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Dikt som lever i nuet

Brev i april

Inger ChristensenBrev i april. Övers. Marie Silkeberg. Modernista
”Brev i april” är en hälsning från idyllen. En vårdag anländer en kvinna och hennes lilla dotter till ett hus någonstans i sydligare trakter. Här ska de tillbringa en tid, bada, duka fint i trädgården, gå på skogspromenader, sitta på terrassen under stjärnornas ljus och lyssna till floden.
Inger Christensen debuterade med diktsamlingen "Lys" (Ljus) 1962. Hon dog 2009, 73 år gammal.Bild: BUNTZEN OLE
Märkvärdigare än så är inte ramen i Inger Christensens diktsamling från 1979. Och ändå är det hur märkvärdigt som helst. För även om ”Brev i april” inte tillhör Christensens mest uppseendeväckande verk, som till exempel ”Alfabet” eller ”Det”, är det likafullt fråga om dikt med kvalitet i varje ordvändning och mästarens hand synlig i detaljerna. ”Det är väl så lätt / som ingenting / i april”, skriver hon och får diktandet att verka just så enkelt: lättheten är ett signum för hennes poesi, också när hon skriver den mest avancerade systemdiktning, liksom ljuset, trots att hon tar sig an de svartaste ämnen. Här lyder formeln: ”Så enkelt att ljuset / får ögat att se / att det är ljust / i det susande / mörkret.”
Också till idyllen kan vi förstås bära med oss oro och sorg och diktsamlingen pendlar mellan eftertanke och jubel. Breven har en adressat: ”Kära försvunna undran”. Det är detta dikten handlar om: att återfinna en förutsättningslös blick i en värld av upprepningar, skriva häpnaden tillbaka när likgiltigheten slagit rot. Den avtrubbade vuxna står i kontrast till barnet som hela tiden är i färd med att upptäcka sin omgivning, som dag och natt ”kartlägger / hela kontinenter”. Att sluta förundras är att dö en smula, ja, mer än så.
Det obekanta är en plats som tvingar oss att skärpa sinnena. Som regnet tvättar vattnet kan blicken sköljas ren och öppnas upp för det som finns runtomkring. Granatäpplet, spindelväven, daggen, tystnaden – tingen talar sitt eget språk hos Christensen och det gäller att göra sig mottaglig för vad de har att säga oss. Världen blir till när vi ser den, kanske blir också vi själva till:
Jag ser vitsipporna.
Jag föreställer mig inte
att vitsipporna
ser mig,
men ändå är det,
under det att de syresätter
skogsluften
och i den vittrande
efterbilden
som efter brinnande
magnesium
något som säger mig,
att jag är mer synlig.
Den öppenhet och sensibilitet inför omgivningen som dikten blottlägger – och samtidigt ger upphov till – är ett tillstånd som får ett namn: ”alltidspresens”.
Också Inger Christensens verk befinner sig i ett ständigt presens, även om hon själv inte längre finns bland oss. Sedan hennes bortgång 2009 har intresset för hennes poesi bara ökat och i Modernistas ambitiösa satsning tycks Marie Silkeberg vara i färd med att göra hela författarskapet tillgängligt på svenska. Just ”Brev i april” finns sedan tidigare på svenska i Urban Anderssons översättning från 1986. Det går förstås att fråga sig om det redan är nödvändigt med en uppdatering. Att översättningar åldras snabbare än originalen är en välkänd sanning, men på de senaste trettio åren har inte så förfärligt mycket hänt med språket att det motiverar en nytolkning, med små undantag: en lampa måste numera förtydligas som glödlampa när det refereras till ljudet! Sedan kan förstås brister i den gamla översättningen vara en anledning, men det är knappast fallet den här gången. Däremot är tillgängligheten ett tungt vägande argument – jag är själv tvungen att fjärrlåna Urban Anderssons version – och så förstås översättarens kärlek till texten.
Det är för det mesta detaljer som skiljer de två översättningarna åt och någon gång föredrar jag Anderssons lösning, någon gång (och lite oftare) Silkebergs. Men också en detalj kan innebära en markant förändring, som det att anemoner nu har blivit vitsippor. Ett slags översättningens lackmustest orsakar danskans ord ”dug” (dagg), som Christensen ordlekande vänder på. En smula uppgivet redde Andersson ut knuten genom att skriva ut det danska ordet inom citattecken med en förklarande fotnot. Pedagogiskt men väl opoetiskt. Silkeberg negligerar däremot problemet och skapar med ett okommenterat alexanderhugg en upphöjd outgrundlighet: ”som ordet dagg, / och om man läste det spegelvänt, / som gud”. Vackert, men förstås förbryllande.
Volymen rymmer också dikterna ”Ludwig van Beethoven”, som aldrig tidigare översatts, och den lite längre ”Dikt om döden” från 1989, ett lysande smakprov på den christensenska lättheten och mjuka melodin. Den tar sin utgångspunkt i en panikartad stumhet inför det tomma pappers-arket och växer till en närmast dansant meditation kring vad döden betyder för livet. Språklösheten är ett tillstånd likställt med döden, men sällan blir väl skrivkramp till så flödande dikt: ”orden dör ju som flugor / deras lik överallt bortsopade / från det vita papperet / ge lite plats åt smutsen”
Det råder ingen tvekan om att det här är dikt som lever, och den kommer att göra det länge än. Inte minst nu när Marie Silkeberg gett oss en Inger Christensen lika fräsch som morgondaggen.
Gå till toppen