Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Världen

En viloplats för nya flyktingar

Christina Wassholm skriver från Belgrad om en ny grupp flyktingar som passerar genom Balkan.

Hundratals flyktingar vilar i parken vid busstationen i centrala Belgrad varje dag, på sin väg från Syrien, Afghanistan, Irak till trygghet. Mitt emot har en pakistansk restaurang öppnat. Där serveras en enda rätt, biryani, en traditionell pakistansk risrätt med kyckling. En portion kostar 600 dinarer, ca 50 kr. ”Men när någon kommer med små barn eller när någon inte har pengar, då tar vi inte betalt. Det är mänskligt.” säger ägaren Gil.
Den är fortfarande nytt, det här med att Serbien blivit ett land längs med resrutten för hundratusentals flyktingar. Fast människor på flykt är förstås inget nytt fenomen i Serbien. Från nittiotalets krig och den senaste konflikten i Kosovo 2004 finns idag fortfarande mer än 250 000 flyktingar i landet.
En del är snabba att hitta sätt att göra business med den nya målgruppen. Vid gränsstäderna finns en växande mängd transportalternativ för direktresa till nästa gräns. I sämsta fall blir de avsläppta mitt i ingenstans med en vag viftning i riktning mot den ”ungerska gränsen”. Det går rykten om att syrierna har gott om pengar och dålig koll på den serbiska dinarens växelkurs, och så får de betala tredubbla priset för mjölk och yoghurt.
Men parallellt med dessa berättelser trängs också exemplen på det som ägaren till den pakistanska restaurangen står för, det mänskliga:
Det organiseras insamlingar till flyktingarna över hela Belgrad. Anvisningarna om vad som behövs blir mer och mer detaljerade under sommaren. Skor: bekväma att gå i, helst gymnastikskor. Kläder: inga korta kjolar eller urringade tröjor. Blöjor, dambindor, mat som håller länge. Människorättsorganisationer mobiliserar sina jurister och assisterar med asylärenden. I moskén i Belgrad bjöds flyktingarna på mat på kvällarna under ramadan. Nätverket No border Serbia serverar te i parken vid busstationen.
Kulturcentret Mikser, som ligger bara ett par hundra meter därifrån, ordnar träffar där det bjuds på mat, kaffe och te och läkare från en privatklinik gör gratis undersökningar. Men främst bjuder de in till samtal. ”Låt oss försöka lära känna besökarna i vår stad”, står det i den återkommande inbjudan.
Min vän Gordan och hans fru Susanne tog sig till parken en dag och kom att prata med en familj från Kobane. De bjöd hem dem på middag så de skulle få en stund av normalitet, äta vid ett bord, duscha. Men familjen sa nej, de vågade inte riktigt lita på främlingar. Istället tog Gordan och Susanne med lunch som de serverade på en duk på gräset. Susanne har nu börjat ge tyskalektioner i parken. Några ord hinner barnen lära sig innan de reser vidare. Gordan berättar att när de köpte bröd på marknaden ville försäljerskan inte ha betalt när hon hörde vilka brödet var till. Hon tyckte nog det var mänskligt att dela med sig.
Bara i år har 110 000 personer passerat gränsen mellan Serben och Ungern via "djungeln", som de förbipasserande döpt området mellan de två länderna till. Få vill stanna i Serbien. Parken vid busstationen är bara en viloplats. Och nu har de bråttom vidare. Innan augusti månads slut ska stängslet mellan Ungern och Serbien vara färdigbyggt. Då blir det betydligt svårare, farligare och dyrare att ta sig över gränsen.
Gå till toppen