Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Jag har tappat min plats i samhället för tredje gången

Jag tror inte jag vill vara med längre...
Fas 2, Fas 3, Fas? Marianne N berättar om osäkerheten i sin tillvaro.Bild: Tobias Andersson
Jag har precis förlorat mitt "arbete", kastats ut i ovisshetens amöbastadium, tappat mitt jag, min funktion och min plats i samhället, för tredje gången i mitt liv. Jag vill inte ha ett samhälle som inte tar tillvara på den mängd av kompetens som vi alla besitter, vi här mitt i livet, vi som hamnat i Fas 3.
Min historia är inte mycket annorlunda än andra Fas 3:ares och egentligen oviktig, jag hamnade i Fas 2 när a-kassedagarna var slut. Fas 2 var ett år av förnedring två dagar i veckan, där jag behandlades som om jag inte visste mitt eget bästa. "Vuxendagis" är fortfarande ett passande epitet.
När jag sedan lyckades få ett jobb i slutet av den perioden hade jag helt tappat bort mig själv. Arbetet gav mig dock en smula självkänsla tillbaka. Jag var lycklig över att vara en del av ett arbetande samhälle igen. Ett tag – tills det var dags för nedskärningar enligt regeln sist-in-först-ut.
Och jag hamnade i Fas 3.
Tack och lov ett bättre "förvaringsställe" än Fas 2. En plats där självkänslan fick växa utifrån egna intressen och kunskaper. Jag började se anordnaren som arbetsgivare. Jag "gjorde rätt för mig" fem dagar i veckan. Fick kollegor som arbetade med samma saker som jag och med ett gemensamt mål för att vårt arbete skulle ge både oss och andra en viss tillfredställelse.
Jag slutade äntligen att skämmas över att jag var arbetslös.
Jag lärde mig mer och mer, tog mer ansvar där det var möjligt, trivdes bra och var stolt över det jag åstadkom. Att mitt arbete inte skulle leda till något "riktigt" jobb fick jag lägga åt sidan.
Det viktiga var att jag fungerade som människa och kände att det fanns en plats för mig samt att jag var behövd. Trots att tiden gick och både jag och mina kunskaper och erfarenheter blev allt äldre och vägen till arbete allt längre var jag tacksam för att min "sysselsättning" gav mig glädje i vardagen.
Två år. Två år är den tid du får vara hos en och samma anordnare av sysselsättningsplatser. Det gick två år med ett kort avbrott på tre månader för "riktigt" arbete. Sedan var det dags, dags att byta anordnare...
Och där är jag idag, hos en ny anordnare, på ruta ett, förvirrad och ledsen över att förlorat mitt "arbete". Över att min plats i samhället nu raderats ut för tredje gången.
Så hur går jag nu vidare utan att tappa bort mig själv igen?
Marianne N
Gå till toppen