Kultur

Att ge och ta

Cilla Naumann

Bära barnet hem. Natur & Kultur.Första mening: ”Det är vid den stora busstationen i västra Bogotá vi skiljs.”
Kärlek handlar om att både ta och ge. En nästan outhärdligt banal sanning. Fast inte i fråga om barn – då är vi inte vana vid att tänka tanken.
Bild: Charlie Drevstam
En minnesbild kommer upp. När vårt barn började på sin förskola var det en pojke som skolats in veckan före. Han gick sina första dagar utan mamma och var väldigt ledsen – men visade prov på en underbar instinkt, när han sträckte sina armar mot första bästa kvinna; i vars famn han sedan stannade så länge han fick. Gesten upprepades gång på gång under veckan. Även mitt barns mamma utnyttjade han med samma geniala tillit.
Jag kom att tänka på den episoden efter att ha läst Cilla Naumanns nya roman, "Bära barnet hem". Det är en bok om adoption. Om att vara mamma till tre adopterade barn; alla från ett och samma barnhem i Bogotá.
Tre parallella berättelser. Författaren och en av de nu vuxna adoptivsönerna ger sig i väg till den colombianska födelsestaden för att träffa sonens biologiska mamma, som han kontaktat via Facebook.
En annan berättelse handlar om Ana, en colombiansk kvinna som vuxit upp föräldralös, omhändertagen som nyfödd av nunnorna i ett kloster. Som vuxen arbetar Ana som hemhjälp hos rika familjer. Förutom att städa och tvätta tar hon hand om barnen; förser dem med mat och fysisk närhet.
Den tredje berättelsen beskriver författarens sorgesamma förhållande till sin dementa mor.
Historien om Ana är vackert komponerad, återblickar på uppväxten i klostret alterneras med tänkvärda ögonblickshistorier, inte minst när hon umgås med sin väninna Lola, som arbetar på barnhem – troligtvis samma barnhem i vilket författaren hämtat sina barn.
Men det är adoptivmammans berättelse som har de tydligaste smärtpunkterna. Minnena av den varma, intima tiden som småbarnsförälder i Stockholm blandas med upplevelser av diverse fördomar en adoptivförälder kan tvingas konfrontera.
Ännu viktigare blir beskrivningarna av fasen då barnen själva möter samhällets inbyggda fixeringar vid identitet och ursprung, och tvingas bearbeta det faktum att de en gång lämnats av föräldrar för att få nya. Det sker genom resan till Colombia, fast indirekt – för av sonen ser vi demonstrativt lite. Hennes två andra barn träffar vi inte alls. Hon finner ingen anledning att låna sina barns identiteter för en roman.
Det allra mest beundransvärda är den öppenhet med vilken författaren deklarerar sin rädsla, att förlora privilegiet att bli älskad som mamma. På det följer ännu mindre attraktiva känslor: avund riktat mot den biologiska mamman, ett possessivt ägandebegär riktat mot barnet.
I slutändan väljer hon att vara villkorslöst tillgänglig; även i tillhandahållandet av den första mammans kärlek.
När vi talar om barn och kärlek talar vi alltid om att ge. I den ensidiga bilden kan krypa in en vantro om ägande; att vi äger barnen. Minst lika viktigt som att aktivt ge är att vara tillgänglig. Och i sådana situationer betyder ”blodsband” inte mycket.
På allt det visar Cilla Naumanns roman ”Bära barnet hem”. Ömt, ärligt, träffande. Jag blir inte förvånad om den innebär Naumanns tredje nominering till Augustpriset (de andra kom 2009 och 2012).
Om någon av mina mödrar hade skrivit den skulle jag vara stolt.
Gå till toppen