Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Det är vi som är de normala, väl?

Det var i slutet av åttiotalet. Jag var runt tio år och bodde med familjen i den lilla orten Storvreta utanför Uppsala. Plötsligt fick jag inte följa med in till grannkompisarna på vår gata. Samma sak med lagkamraterna i fotbollslaget. De gånger vi lekte efter träningen var vi alltid utomhus, aldrig inne, något vi ofta varit innan. Först långt efteråt förstod jag varför: det var av rädsla. Mina kompisars föräldrar hade följt medias hetsjakt av Livets Ord, den kristna församlingen där min familj var med. De var rädda för att deras barn skulle smittas. Församlingen, eller ”sekten” som den kallades av media, var direkt livsfarlig, en digerdöd.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen