Det var i slutet av åttiotalet. Jag var runt tio år och bodde med familjen i den lilla orten Storvreta utanför Uppsala. Plötsligt fick jag inte följa med in till grannkompisarna på vår gata. Samma sak med lagkamraterna i fotbollslaget. De gånger vi lekte efter träningen var vi alltid utomhus, aldrig inne, något vi ofta varit innan. Först långt efteråt förstod jag varför: det var av rädsla. Mina kompisars föräldrar hade följt medias hetsjakt av Livets Ord, den kristna församlingen där min familj var med. De var rädda för att deras barn skulle smittas. Församlingen, eller ”sekten” som den kallades av media, var direkt livsfarlig, en digerdöd.