Det var i slutet av åttiotalet. Jag var runt tio år och bodde med familjen i den lilla orten Storvreta utanför Uppsala. Plötsligt fick jag inte följa med in till grannkompisarna på vår gata. Samma sak med lagkamraterna i fotbollslaget. De gånger vi lekte efter träningen var vi alltid utomhus, aldrig inne, något vi ofta varit innan. Först långt efteråt förstod jag varför: det var av rädsla. Mina kompisars föräldrar hade följt medias hetsjakt av Livets Ord, den kristna församlingen där min familj var med. De var rädda för att deras barn skulle smittas. Församlingen, eller ”sekten” som den kallades av media, var direkt livsfarlig, en digerdöd.

Jag påminns om det här när jag ser "Den enda sanna vägen", SVT:s programserie om slutna religiösa rörelser. Och det får mig att undra: Vad är det egentligen som skapar fundamentalism? På vilket sätt bär det omgivande samhället ett ansvar?

I de två avsnitt av "Den enda sanna vägen" som sänts hittills är reportageteamet huvudperson, i synnerhet programledaren Anna Lindman. Och som om det vore en naturlag måste det finnas en rafflande berättelse. Storyn här är hur svårt det är att få kontakt med sekterna.

Tidigt i det första programmet intervjuas religionshistorikern Peter Åkerbäck. Programledaren undrar vilken taktik reportageteamet ska ha för att lyckas få sekternas förtroende. Åkerbäck säger att just sektbegreppet stöter bort, att de istället ska vara ärligt undrande och försöka se rörelserna som de själva ser sig: som religion. Reportageteamet, menar Åkerbäck, måste ta deras tro och liv på allvar.

Religionshistorikerns tips ignoreras. Totalt. Istället fortsätter programmen med inslag där personer berättar om manipulation, maktmissbruk och våld. Det här är naturligtvis viktiga berättelser, nödvändiga att berätta om och om igen. Men. Får det oss att förstå varför man går med i en sluten rörelse, trivs och vill leva där, ibland ett helt liv till synes nöjd och lycklig? Får det oss att se hur vardagslivet kan se ut? Vad de faktiskt tror på? Hur de praktiserar tron? Knappast.

I det andra programmet möter vi en man som varit med i Scientologikyrkan. Sakligt konstaterar han: ”It used to be a lot of fun. We wanted to help other people and improve the world.” Här öppnas plötsligt en dörr, en möjlighet att faktiskt begripa något. Vad var så roligt? Vad gjorde ni, hur såg vardagen ut? När var detta, 70-talet? Var ni en av alla alternativa ungdomsrörelser då som ville förändra världen? Men nej, ingen följdfråga ställs. Den slutna rörelsen förblir yta, ogenomtränglig, obegriplig. Redan innan vi fått träffa någon av de aktiva som ska vara med i programmet har de omänskliggjorts. De har reducerats till antingen bödlar (ledarna) eller offer (övriga inom rörelsen).

De två första avsnitten av "Den enda sanna vägen" får mig att häpna, så ytliga är de. Och, tänker jag: oförmågan att se annat än bödlar och offer i slutna rörelser visar på ett större problem. Hur svårt svenskar i allmänhet har att på allvar vara nyfikna på det annorlunda, det avvikande, det främmande.

I Sverige betonas öppenhet, tolerans och solidaritet som ingen annanstans i världen. Samtidigt är svenskar så individualistiska att själva oberoendet tycks ha varit ett mål för oss och vår välfärdsstat. I globala studier om värderingar och åsikter, av till exempel det internationella forskarnätverket Worlds Values Survey, framstår Sverige som det mest avvikande landet i världen, så annorlunda att de kriterier som "Den enda sanna vägen" använder för att skildra en sekt i princip uppfylls i beskrivningen av Sverige!

Svenskarnas åsikter ligger längst bort från de genomsnittliga värderingarna i världens länder. Svenskar tror mer än andra på demokrati, på jämlikhet, på jämställdhet. Svenskar är inte religiösa, är skeptiska till den traditionella familjen, till vikten av en stark nationell identitet, avvisar starka ledare. Tidigare auktoriteter som föräldrar, lärare och äldre har gradvis tappats på makt och status. Gruppen har kommit att bli den instans som anger vilka normer och regler som gäller. Dessa växlar från en grupp till en annan och är inte sällan oförenliga. Vi håller gärna isär arbetskamrater, vänner, föräldrar, partnerns. Vad som rätt och fel, gott och ont, växlar och det är ingenting konstigt med det.

Detta är positionen från vilken SVT berättar sin story. Världens mest avvikande folk gör ett program om folk som viker av från det normala.

Det är då logiskt att ett program som "Den enda sanna vägen" blir stumt. Att det står utanför och pekar på aporna i buren, om än ofrivilligt. Inte bara det som kallas för sekt, utan organiserad religion i allmänhet är på många sätt motsatsen till individualism och oberoende.

”It used to be a lot of fun”, säger den före detta scientologen. ”Vi ville hjälpa andra människor, göra den här världen till en bättre plats.” Det här låter som vem som helst, eller hur? Som ett anständigt liv. Och ja, menar jag, slutna religiösa rörelser kan vara fulla av anständigt liv – också. Vid sidan av det uppenbart destruktiva.

Den senaste tiden har jag kommit att omvärdera mina föräldrars beslut att gå med i Livets Ord. Tidigare har jag anklagat dem: men förstod ni inte hur vi barn skadades! Kanske kan jag nu se klarare. De stannade kvar i församlingen i femton år. De upplevde sig aldrig manipulerade, de trivdes bra, livet kändes meningsfullt. Livets Ord var i deras ögon ett Bullerbyn där alla kände alla, tryggt som ett fågelbo för barnen. Det var en plats där människor såg till varandra, tog hand om varandra. Det var deras övertygelse.

Och, tror jag: den här berättelsen måste berättas parallellt med den om offret, den vars liv har blivit krossat. Annars förstår den som står utanför ingenting. Den som står utanför blir istället enbart misstänksam, rädd och tar avstånd.

Skapas religiös fundamentalism lika mycket av det omgivande samhället som av heliga dårar? Är misstänksamhet och brist på nyfikenhet en nödvändig grogrund för slutna rörelser? Jag tror det, och jag undrar vad som hade hänt om jag fått fortsätta leka med grannbarnen och kompisarna i fotbollslaget. Jag hade definitivt präglats mer av dem än jag kom att göra (så småningom slutade vi ses helt, jag kände mig inte välkommen).

Kanske hade jag fått upp ögonen tidigare för hur vriden världen var i Livets Ord. Kanske hade jag vågat lämna församlingen i tonåren om jag hade haft starka vänskapsband utanför murarna.

Här är en tanke, på gränsen till det banala. Om vi inte på allvar försöker se oss själva i den annorlunda, den avvikande, den främmande, så kommer vi heller aldrig att förstå.

Istället kommer avståndet att växa och utrymmet för fundamentalism att öka.