Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

I mytens våld

Aris Fioretos

Mary. Norstedts.
I den homeriska hymnen om skördegudinnan Demeter och hennes dotter Persefone, rövas Persefone bort av dödsrikets härskare Hades och förs till underjorden för att bli hans brud. Efter förhandlingar släpps hon men innan dess har Hades lurat henne att äta granatäppelkärnor. Det binder henne till honom trots allt, om än bara till hälften. För all framtid tvingas hon tillbringa halva året nere hos Hades. Därför, sägs det, har vi vinter och sommar. När Persefone är i underjorden blomstrar eller växer ingenting.
”Granatäppelkärnorna” är samlingsnamnet på sju av kapitlen i Aris Fioretos roman "Mary". För den som känner till myten om Persefone, understryker det tidlösheten i hans berättelse. Makt och frihetsberövande, mäns våld mot kvinnor, mörkret inom familjer – i antikens diktverk liksom i samtidens skönlitteratur upprepas och varieras dessa teman eftersom de tyvärr speglar våra liv.
Zeus själv, Persefones far, ger sin dotter i gåva till brodern Hades. Varför? För att han kan. Ett liknande självsvåld hos de mäktigaste raserar tillvaron för huvudpersonen i ”Mary” i Grekland vid 70-talets början. Under studentrevolten mot juntan i Aten 1973 fängslas den 23-åriga Maria och förs till diktaturens dödsrike – först till säkerhetspolisens högkvarter, sedan till en fängelseö. Varför? För att landets maktbärande kan.
Hon har inte begått något brott men hon har ett förhållande med Dimos, aktivist i upproret. Hennes plågoandar vill få henne att ange honom. De lyckas inte. Genom månader av tortyr, misshandel, våldtäkt och halvsvält, tiger Maria också om sitt riktiga namn. Mary var pojkvännens smeknamn på henne och ”Mary” kallar hon sig i fängelset. Hon är ståndaktig bortom det fattbara, närmast ett helgon, men förlorar aldrig sina mänskliga drag. Fioretos förmår gestalta henne så att jag glömmer att hennes berättelse, skriven i första person, inte är dokumentär.
Romanen om Maria alias Mary skildrar växelvis hennes fängelsetid, hennes barndom och hennes passionerade relation med Dimos. ”Om du delar det här äpplet”, säger Dimos till henne vid ett tillfälle med ett granatäpple i handen, ”kommer du inte att hitta en enda kärna som är viktigare än någon annan. Allt är tydligt ordnat, men mittpunkten finns överallt.” Han råkar krama sönder granatäpplet så att saften sprutar och jag inser att det är han som kommer att binda Mary vid underjorden, inte med våld som dödsrikets härskare utan oavsiktligt, genom deras kärlek.
Suzi Quatro och olika pojkband är lika viktiga inspiratörer som Marx och Gramsci för studenterna i det tidiga sjuttiotalets Aten. Samtidigt alltså denna tidlöshet: juntans förtryck är förutsättningen för att Mary bortrövas till underjorden, men Fioretos gör inte anspråk på att presentera någon helt korrekt dokumentation av juntans roll i Greklands moderna historia. I stället gestaltas på ett allmängiltigt plan vad det alltid har inneburit att frihetsberövas, att bli en kropp i andras våld.
I Marys fall, i hemlighet, handlar det om en kropp i en kropp. Medan tiden går växer sig hennes och Dimos ofödda barn allt större i henne: från gryn till nypon, från nypon till plommon, från plommon till mandarin, från mandarin till persika, från persika till granatäpple. Och sedan? Framtiden, finns den?
I fängelset tycks ingen tid finnas alls, bara nuet och evigheten. Mary blir en av kärnorna i granatäpplet, en i gruppen av kvinnor som inordnas i systemet av celler och kärleksfullt tar hand om varandra. I Fioretos berättelse finns ingen maktordning bland kvinnorna, inget förtryck. Trycket utövas utifrån, uppifrån, av härskande män vars närmast olympiska allmakt snart nog kommer att krackelera.
I Dimos revolutionära värld kommer Mary från ”den andra sidan” – hennes far är militär, hennes mor visar sig vara chef för de ökända Svarta arkiven. ”Den andra sidans” folk tycks ännu regera ohotade medan rebeller i tiotusental försmäktar i fängelse, men juntans dagar är räknade. Marys beräknade nedkomst kommer sånär som på tio dagar att sammanfalla med juntans fall, men det anar hon förstås inte i fängelset. Hon känner att hennes tillvaro i fångenskap i värsta fall kan bli evig.
Bokens namnlösa sjunde avsnitt är kanhända den ”granatäppelkärna” i Fioretos roman som inte motsvaras av de sex kärnor Persefone sägs ha tvingats äta: en kärna bortom tid, rum och myt. Där tycks både Mary och berättelsen om henne överskrida det materiellas gränser bokstavligen och transcendera. Jag tänker att fångenskap, svält och isolering kan göra detta med en människa, förvandla henne till helgon på allvar, men vad vet jag? Jag lever ett skyddat liv i ett tryggt hörn av världen. Det gör att jag lätt bedrar mig och glömmer att underjorden finns.
Fioretos roman är en påminnelse. Han gestaltar verklighetens underjord med en skärpa, intensitet och briljans som gör att jag knappt ens för ett ögonblick kan lägga hans bok ifrån mig. Den är ett larm som fortsätter ljuda, den bortrövade Persefones skrik som inte tystnar. Jag tänker på IS, på trafficking, på våld i nära relationer. Mary tvingar mig att inte sluta tänka.
Gå till toppen