Kultur

En samling av splittring

Trust

Copenhagen Art Festival, t o m 25/10.
En kvaddad borgerlig salong, ett palats fyllt med kuriosa och ett tempel vigt åt myt, meditation och konsumtion. Med ”Trust” går Köpenhamns fem konsthallar samman i en storskalig satsning, Copenhagen Art Festival. En gemensam utställning på Charlottenborg, Gl Strand, Nikolaj, Over-gaden och Den Frie, sammansatt av den belgiska kuratorn Sonia Dermience.
Lita på konsten, uppmanar Dermience lekfullt och gör ”Trust” till en fråga om samarbete och tillit. Men hon gör det varken lätt för sig själv eller publiken. I glappet som uppstår mellan genomarbetade installationer, upprorisk keramik och flimrande video-verk, ges gott om utrymme för tvivel och reflektion. Det är ingen helgjuten manifestation som hon skapat. Den som söker en samlande berättelse, eller förankring i historiens och nutidens sociala och politiska frågor letar förgäves. Snarare har hon valt danska och internationella konstnärer som agerar vid sidan av rådande trender, likgiltiga för det smakfulla, träffsäkra och entydiga.
Själv pekar hon på deras förmåga att göra motstånd mot ett samhälle genomsyrat av individualism och konsumtion. Många av de konstverk som presenteras bygger på återbrukat material, ready mades eller samp-lande av befintliga bilder och populärkultur. Bland dem finns danska Nina Beiers ymniga installationer av ekologiska grönsaker, och som mörk motpol amerikanska Ellen Cantors dramatiska videoverk. I ”Within Heaven and Hell” mixar hon klipp ur ”Sound of Music” med ”Motorsågsmassakern” i sin skildring av ett verkligt, traumatiskt kärleksmöte som spårade ur.
Det är som om Sonia Dermience genom att dra in vardagens föremål i konstens rum – men twistade, isärplockade, fråntagna sin logiska funktion – både siktar på att underminera det givna och göra konsten till en vardaglig angelägenhet. Lyckas hon? Tja, bitvis sprakar utställningen av oväntade kortslutningar. Det känns som om allt vore möjligt, här och nu. Andra gånger framstår det mest som en blandning av självrefererande citat och kringspridda objekt.
Belgiska konstnärsduon Jos de Gruyter och Harald Thys samlar i sin fotoserie ”Objects As Friends” triviala ting och fotograferar dem i till synes slumpvisa konstellationer. Men inför kamerans sakliga blick framträder de plötsligt med ny skärpa och tyngd. Med sina skira skulpturer av maskrosfrön, redan skingrade för vinden, viskar turkiska Atalay Yavuz i salen bredvid om varats olidliga lätthet.
Under tiden gapar danska Ditte Gantris överdimensionerade, flätade korgar tomma, likt en påminnelse om att det är upp till var och en att välja sitt innehåll. De ställer alla tre ut på Charlottenborg, eller The Palace, som Dermience kallar konsthallen. Inspirerad av Köpenhamn som ett praktexempel på den klassiska västerländska staden med sina olika institutioner och maktsfärer, har hon döpt om de deltagande konsthallarna i linje med byggnadernas historia. The Salon är förstås Gl Strand, som nu i en surrealistisk, kakofonisk tappning åter tycks fungera som borgerligt hem.
En gång konstnärsdrivna Den Frie blir The Studio, där sju konstnärer ger sin version av ateljéns arbetsprocess. Här gör danska Maiken Bent och norske Steinar Haga Kristensen var sin magnifik insats, medan andra bidrag försvinner i bildskärmarnas flimrande skval. Overgaden, som tidigare huserat en arbetarrestaurang och tryckeri, får namnet The Exchange. Det är en plats för möten, friktion och transaktioner, mellan material, idéer och produktionsmetoder; som gatumode, tidningstillverkning och broderi. Slutligen är Nikolaj kunsthal självskrivet som The Temple, även om installationerna där knappast förmår fylla byggnadens magnifika kyrkorum.
Sonia Dermience skapar därmed en lockande fiktionens ram som binder ihop satsningen, även om samspelet mellan presentationerna lite för ofta uteblir. Tanken är sannolikt att få var och en att ha förtroende för sin egen och konstens förmåga att skapa mening. Men ibland blir jag mest frustrerad över att så många av verken framstår som fragmentariska och slutna i sig själv. Det är som om de vägrar att ge ledtrådar, vägrar att samarbeta, vilket i och för sig kan vara befogat. Är det något vår tid har tillräckligt av är det pekpinnar, förenklade tolkningar och förhastade slutsatser. ”Trust” är ingen tillrättalagd utställning, utan rymmer som bäst en oslipad energi och splittrad dynamik. Framför allt är den fylld av konst som insisterar på att få vara just konst, fri från kravet på andra ändamål. Det är en hållning värd att lita på.
Gå till toppen