Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ska robotarna ta över spelet?

Ny teknik kräver nya samhällsvisioner. Jon Weman om postkapitalismen.
Väljer dagens vänster att utkämpa fel strider? Det hävdar brittiske ekonomijournalisten Paul Mason i sin nya bok "Postcapitalism" och i en essä i The Guardian som blivit ett nätfenomen med 400 000 delningar.
Robotiseringen riskerar att leda det gamla systemet mot sammanbrottet.Bild: Jens Meyer
Vi står vid gränsen för ett ekonomiskt epokskifte menar Mason, där fundamentala problem och motsättningar växer som inte går att lösa inom det kapitalismen, utan bara genom “postkapitalism”. Istället för att försvara de bästa elementen i det gamla systemet – som välfärdsstaten – borde den främja ett nytt systems genombrott.
Mason talar om postkapitalism, inte om socialism – den chansen, om den någon gång fanns, är förbi, tror han. Men han tvekar för den skull inte att åkalla Karl Marx: systemet kommer att kollapsa för att den tekniska utvecklingen inte längre ryms inom dess ramar. Liksom den statiska feodalismen en gång krossades av handelns och industrins snabba utveckling, kommer kapitalismen avskaffas för att “något mer dynamiskt nu växer fram”.
Grundtanken är enkel: om det är sant att vi lever i en “informationsekonomi”, ett “kunskapssamhälle”, då betyder det att den viktigaste komponenten i en modern ekonomi inte längre passar ihop med den viktigaste principen som ekonomin styrs av, marknaden. Att köpa och sälja är förnuftigt bara så länge det finns en begränsad mängd varor att fördela; men information är till sin natur obegränsad, finns i överflöd, den “vill vara fri” med digitalhippien Stewart Brands berömda formulering.
Det finns en intuitiv rimlighet i det. För att i vår tid pressa in produkter av ettor och nollor i en marknadslogik där det går att göra vinst på dem har vi antingen varit tvungna att förlita oss på intellektuell äganderätt med åtföljande häxjakt på “förbrytare” – senast är det amerikansk filmbolagslobby som pressar för att ta ifrån piratsidor deras domännamn. Mason citerar den klassiske ekonomen Kenneth Arrow, som konstaterar att intellektuell äganderätt per definition innebär ett “underutnyttjande av kunskap”. Eller, om film, musik, programvara och nättjänster ska distribueras effektivt, alltså fritt, måste de istället tvångskopplas till oönskad reklam och en ännu mer oönskad minutiös kartläggning av användarna. Som dessutom vilar i händerna på några av de största privata globala monopol världen någonsin skådat.
Som kontrast nämner Mason, inte otippat, Wikipedia, det största och mest komplexa frivilliga samarbetsprojektet i världshistorien, som på egen hand eliminerat hela den kommersiella marknaden för uppslagsverk. Så, menar han, kan fröna till ett nytt samhälle växa fram inom det gamlas skal.
Joshua Tartakowsky, på webbtidningen Off Guardian, är en av åtskilliga som kritiserat Mason. Hans vision består av “hipsters” som isolerade i sina vindsvåningar kan inbilla sig att nätet är det enda som existerar och glömmer bort att det, liksom vår existens i stort, i högsta grad vilar på fysiska grundvalar av icke obegränsade resurser. Fråga gruvarbetarna i Kongo som gräver upp kobolt till smarta telefoner eller de som monterar ihop dem på Foxcons fabriker i Kina.
När Mason försöker gå AFK och exemplifierar med bytesringar i krisens Grekland känns det onekligen inte helt övertygande. De har det gemensamt med Wikipedia att de är decentraliserade, frivilliga samarbeten, men de präglas knappast av “överflöd” och fri tilldelning.
Kanske kan man hitta den saknade materiella pusselbiten i en annan aktuell essä, Guy Rundles "All power to the makerspaces!" i amerikanska tidskriften Jacobin. Han studerar där “makers”-rörelsen, moderna hantverkare samlade kring kooperativa center, “makerspaces”, där de delar på datoriserade verktyg och i synnerhet 3D-skrivare. Om tekniken utvecklas ser han möjlighet till “något som närmar sig en vardagskommunism, där många av livets nödvändigheter kan produceras i hemmet eller en lokal produktionshubb”.
Men vad kommer reaktionen att bli från de som kontrollerar det nuvarande systemet? Liksom filmbolag idag jagar fildelare, kanske vi i morgon får se General Motors stämma människor som skrivit ut reservdelar i källaren?
Om makers-rörelsen representerar just ett sådant frö till ett nytt samhälle som skulle kunna växa underifrån, representerar en annan trend, robotiseringen, istället en förändring som kommer uppifrån, men som hotar att dra det gamla systemets logik till en punkt där den bryter samman. Om femtio procent av jobben rationaliserats bort, håller vi fast vid lönearbete som grunden för mänskligt existensberättigande? Om allt mer av frukterna av ökad produktivitet tillfaller ägarna av robotar, håller vi fast vid de nuvarande principerna för hur vår produktion fördelas?
Vad vi än svarar på just de frågorna, står vi idag inför ett antal tekniska framsteg – eller förändringar – som kan få stora samhälleliga konsekvenser. De som funderat kring det ämnet faller huvudsakligen inom två grupper – ohämmade teknoutopister och etablerade politiker och experter som förutsätter att allt kommer förbli ungefär som förut, bara med lite mer effektivt och med lite mer tillväxt.
Men allt kommer troligen inte förbli som förut. I texter som Masons och Rundles finns en insikt att det är hög tid att fundera över vilket samhälle vi vill ha och styra den tekniska utvecklingen mot det, istället för att blint låta oss styras av den.
Gå till toppen