Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Alltid med en twist

Kantslag/Minna saknar en övningslokal

Dorthe Nors. Övers Ninni Holmqvist. Ordfront.
Vilken blick hon har, Dorthe Nors. Grym och ändå kärleksfull. Disträ och på samma gång genomskådande. Den ger intryck av att vara förströdd, strövar omkring lite hit och dit och gör nedslag på saker som verkar helt oväsentliga. Så naglas en särskild detalj fast och historien framstår plötsligt i en annan dager.
Den danska författaren kan sägas vara ett amerikanskt fynd – utan att ha uppmärksammats särskilt mycket i Danmark gick Nors noveller på segertåg i amerikansk press och hyllades i allt från New York Times till Oprah Winfreys magasin, varefter succén importerades tillbaka hem. I fjol tilldelades hon P.O. Enquists pris. Inget av hennes tidigare verk – hon har fem romaner bakom sig – har tidigare getts ut på svenska, men nu finns i ett slag två böcker, sammanförda i en vändbar rosa volym. Ninni Holmqvist har översatt, så man kan lugnt lita på att den språkliga underfundigheten är väl tillvaratagen.
Jag börjar med novellsamlingen ”Kantslag”, femton korta historier om kantstötta individer och ögonblick då saker och ting drivs till en avgörande spets. Vardagen skevar, skruvad ett snäpp åt det absurda och ibland groteska hållet. Ett par jaktkamrater har en överenskommelse om att avliva varandras hundar för att ge dem en ”bra död”. En politisk ämbetsman blir buddist och bestämmer sig för att leva renlärigt, vad det än kostar: insikt nås ju genom smärta. Nors kan spinna en berättelse av en sen kvälls slöa googlande, som i ”Kvinnliga mördare”, eller utifrån betraktandet av tvättomaten mittemot frisören.
Ofta handlar det om mäns förhållande till kvinnor, föräldrars förhållande till barn och människors förhållande till djur – och ofta behandlar den starkare parten den svagare inte särskilt väl. Men det ligger så gott som alltid en finurlig twist och lurar någonstans mellan raderna. I titelnovellen ångrar en kvinnlig terapeut att hon inte lyssnat till det råd hon fått om att ta det män frivilligt avslöjar om sig själva på allvar. Sånt som ”Jag kan vara en skitstövel ibland”. Nu har det återigen visat sig vara ren och skär sanning – och fått förödande konsekvenser. Men vad är det egentligt som hänt? Jag måste bläddra tillbaka och läsa om, något som händer åtskilliga gånger i boken. Det är lätt att läsa för snabbt; berättelserna liksom frestar till det.
Åt andra hållet väntar ”Minna saknar en övningslokal”, som kallas för roman men som med sina korta meningar på enskilda rader vid första ögonkastet liknar poesi. Som en kommentar till den infantila samtiden, inbyggd i själva formen, är fraserna närmast pekboksmässigt prosaiska och låter sig läsas som stackatoartade statusuppdateringar. Facebook har också en central roll i den lika alldagliga som originella berättelsen om avantgardekompositören Minna som har en affär med journalisten och nätverksmänniskan Lars men inte vågar trycka på parförhållandeknappen. Snart dumpar han henne via sms och i förtvivlan bestämmer sig Minna för att radera energislukande väninnor och skaffa sig ett skitstövelfilter. Det är fråga om en vardaglig tragikomik som kan leda tankarna till Kristina Lugn:
”Minna plågar sig själv.
Minna tycker att Lars är en smitare.
Smitaren har på sin höjd fått en buckla i plåten.
Minna smakar på skadorna.
Hjärtat småblöder.”
För att uttrycka det på koncist Minna-vis: Dorthe Nors är mycket rolig att läsa.
Gå till toppen