Trots flera varv i konsthallen framstår Scarlett Hooft Graaflands stora färgfoton som mysterier för mig. Motiven i sig är inte gåtfulla, de är tydliga: en bil lastad med en hög av rött pulver parkerad i en boliviansk saltöken; en naken kvinna svept i ett isbjörnsskinn i ett arktiskt landskap. De bygger på oväntade kontraster i storslagna landskap.

Det oklara ligger snarare i verkens kontext. De är rika på konsthistoriska referenser, samtidigt som de anspelar på ett slags naturmedvetenhet och antropologisk nyfikenhet. Är detta postmodernistiska iscensättningar, eller dokument av konceptuella, socialt medvetna performanceprojekt?

Mysteriet börjar i de litterära titlarna, som antyder att nyckeln till verket finns utanför bilden. Fotografiet som fått ge namn åt utställningen till exempel: "Look Cook Look!". En man iklädd bastkjol står på en strand och håller en modell av ett fartyg framför ansiktet. I katalogen står det att han är släkt med hövdingen som tog emot den brittiske kaptenen James Cook på stillahavsön Malekula 1774. Fotot är taget i viken där Cook landsteg. Utan den informationen är det ett lustigt motiv, en fin komposition.

Scarlett Hooft Graafland är skulptör från början och upptäckte fotografiet som konstnärligt medium när hon fotograferade sina skulpturer och insåg att fotona i sig var konst. Detta märks på flera sätt i hennes verk. Ofta finns ett fokus på form, såsom människoben som ekar en trädstam, en rund rumpa på ett isländskt hustak. Och en stor del av hennes praktik äger rum innan kameran har ställts på sitt stativ. Det är nästan som om hon översatt skulpterandet till landskapet och människorna. Hon skapar sin konst, dokumenterar sedan.

Hooft Graafland tillbringar flera månader på en plats för att lära känna människor och engagera lokala konstnärer och volontärer i projekten. Alla är tagna med analog kamera och framkallade från negativ utan några digitala manipulationer. Det är så mycket som har kokats ner till varje enskild bild men det finns inte spår av process eller subjektivitet.

"Lemonade Igloo" bygger på ett projekt i nordligaste Kanada, där Hooft Graafland engagerade lokalbefolkningen i att bygga en igloo av fryst apelsinsaft i närheten av den lokala skolan. I själva fotografiet står en anonym man i profil och lutar sig mot den orangea is-strukturen som står öde i snön. I fotoögonblicket anonymiseras människorna och det handlar bara om komposition. Inget fel i det, men för mig blir det en visuell poesi som inte genljuder bortom bilden. Ett foto som står ut som det mest originella är "Journey", från samma serie. En rad renhorn har placerats i ett vattenlager ovanpå isen, som om djuren marscherar ut mot öppet hav. Det är snyggt, surrealistiskt och oväntat.

I en film som visas i anslutning till utställningen dokumenteras Hooft Graaflands arbete på Malekula. Vi ser hur den unga mannen vadar ut i havet med fartygsmodellen. Med den kameravinkeln väcks min nyfikenhet. Hans ansikte syns. Vad tänker han, vad betyder detta?