Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

BUDAPEST – ETT HEM JAG INTE VISSTE FANNS

ur ”Dagar vid Donau"

CRISTER ENANDER
Min längtan tillbaka till Budapest är levande, alltid stark och lockande. Jag saknar staden. Jag saknar livet där. Jag saknar kaféerna, boklådorna, de vackra byggnaderna. Ja, jag saknar den pompösa arkitekturen, den flagnade och förfallna storslagenheten. Jag saknar den mäktiga Donau och broarna som spänner över floden. Och ännu mer den lugnare atmosfär som rådde där. Under flera långa perioder har jag bott i Budapest. Men det var på den tiden då den nygamla fascismen ännu inte börjat marschera på allvar, då antisemitismen ännu låg under ytan och pyrde, då zigenarna, som man fortfarande säger i Ungern, fick leva någorlunda ifred från mobbens angrepp och våldsaktioner.
Vad var det med Budapest som skapade en sådan lockelse och trivsel? Jag tänker ofta på vad det var jag fann där som jag inte, trots ett flitigt resande, mött någon annanstans.
Vid första besöket drabbades jag, oväntat och med en kraft som verkar svår att förstå. Upplevelsen kom en mycket tidig morgon. Dimman över Donau var massiv, bokstavligt talat ogenomtränglig för ögat. Sedan, efter att jag korsat den grönärgiga Szabadsághíd, Frihetsbron, vandrade jag bort mot de mer vanliga kvarteren med bostadsområden och de många små affärerna där det nödvändigaste finns. En man borstade med en sliten piassavakvast rent på trottoaren utanför huset han skötte. En liten krog öppnade i hörnet. En kvinna vädrade sängkläderna genom fönstret på andra våningen och började med halvhög röst prata med mannen som sopade vidare och svarade rätt avmätt.
Då, just då, i det ögonblicket kom känslan. Överväldigande. Stark. Obeveklig. Den gick inte att ifrågasatta eller värja sig emot. Sedan dess stod det klart: Budapest var som att komma hem till ett hem som jag inte visste att jag hade.
Jag letar efter en anteckning jag skrivit tidigare, under en period när jag bodde i Budapest ett halvår. Den ger en bild av en föreställning om det som jag vill kalla mitt Budapest. Det går kanske att kalla nostalgi och avfärdas som dagdrömmar om dagar vid Donau som forslats bort med samma kraft som flodens. Ändå lever staden kvar inom mig. En del av mig har blivit kvar därnere i Centraleuropa.
Dagen vaknar stilla. En smäll från en bildörr ute på gatan. En gammal motor som rusas, hackar, stannar. Nytt försök och den gamla Trabanten puttrar ilsket iväg i tvåtakt. En granne bredvid tar en tidig dusch. Annars tystnad, en ovanlig fridfullhet. Mörkret är kompakt. Januari härskar. När ljuset sedan kommer sakta strilande genom de tunna morgonmolnen och dimman från Donau driver in över staden står tanterna snart ute på trottoaren och sopar bort gårdagens och nattens skräp och byter dagens första skvaller mot andra nyheter.
De små och trånga kaféerna har öppnat för en kopp kaffe eller dagens första vederkvickande sup före arbetet. Cigarrettröken tätnar snabbt bland gubbarna.
En stilla stad. En stad med över två miljoner människor. En annan värld. En annan verklighet. Budapest är närapå ett sinnestillstånd. Här härskar en lugnare andning. Inga snabba smattrande steg. Inga jäktade, flackande blickar. Ingen, eller nästan ingen, springer för att i sista ögonblicket hinna smita på tunnelbanevagnen innan dörrarna stängs. Alla vet att det går fler tåg.
De pampiga artonhundratalshusen flagnar, putsen rasar i sjok. Robusta ställningar av trä monteras upp kring de mest anfrätta byggnaderna för att skydda de promenerande från att få flak av fasaden i huvudet. De smärtsamma och fattiga decennierna då Sovjetunionen sög ut landet har satt djupa spår. Staden är grå, smutsig, förfallen och flera decenniers brist på underhåll syns ännu tydligt. Det är dessutom disigt av avgaser och ändå skimrar staden av ett inre ljus. Mäktigare och starkare än dagsljuset denna dag. Jag vet inte om alla ser det. Jag vet inte om det är mina ögon som blivit ljuskänsligare med åren.
Trottoaren är full av människor på väg till arbetet eller kanske ska de äntligen hem efter en lång natt. De gamla gula spårvagnarna kränger sig fram, fullastade, mitt på den breda avenyn. Biltrafiken är tät. Budapest är en stad som vaknar tidigt. Många har två arbeten. Friheten från förtrycket har också sitt pris. Marknadsanpassningen och de styrandes längtan att få komma in i EU:s inre cirklar har drabbat många invånare hårt. Uteliggarna blir fler. Många fryser ihjäl, andra går under av näringsbrist. Samtidigt krymper lönerna medan priserna stiger. Fattigdomen delas av alltfler.
Aktiviteten är annars febril. Det renoveras. Det byggs. Överallt pågår större eller mindre omfattande byggnadsarbeten. Väggar rivs. Husfasader repareras och målas. Gamla ornamenteringar restaureras. Staden förvandlas, får ny och kraftig makeup. De grå husen piffas upp med ofta grälla och iögonfallande färger.
Sida vid sida lever det nya välståndet med det förflutna; brutal nykapitalism mot gårdagens utsugning i proletariatets namn. Det är långt, mycket långt ifrån det välordnade, antiseptiska och bistra Mosterlandet uppe i Europas allra nordligaste utkant.
Detta är Centraleuropa. Detta är nära Europas hjärta.
Ungerns hårda och plågsamma historia har lett till att något väsentligt, något starkt och levande, något som gått förlorat i många andra europeiska länder, har lyckats överleva, kanske i protest. Kanske som ett resultat av att landet levde såsom instängt i en tätt tillsluten kuvös av terror och paranoia och en fullt berättigad rädsla under hela kommunisttiden.
Ty det är inte alldeles lätt att exakt sätta fingret på vad det är som skiljer ut landet från det rika och välmående Europa. Kanske är det historiemedvetenheten, känslan av att gårdagens händelser hålls levande i minnet, och respekten för landets stora, ofta upproriska, författare? Ungrarna läser sina klassiker. Torg och gator är uppkallade efter dem. Statyer och byster, ofta med färska blommor varje dag, har rests för att hylla deras gärningar och insatser för att bevara landets frihet. Sándor Petőfi och Attila József, Mór Jókai och Endre Ady.
De är många. De är lästa. De lever i människors minnen och hjärtan. De betyder något här och nu.
På det mer än sekelgamla Müvész kávéház (Konstnärskaféet), där det ligger snett emot Operan på Andrássy út, läser herrarna dagens tidningar. Många av dessa sobra, lite stelnackade och aningen sjangserade gentlemän bär fortfarande forna tiders stela och bredbrättade hattar, de äldre har även käpp. De gråtonade, piggögda och ännu elegant sminkade damerna sitter med sina hattar på och språkar med låga och intensiva röster medan munnarna tuggar febrilt. Ännu en tårtbit bärs in. Ett glas vitt vin töms sakta av en herre i en sliten men elegant kostym. Personalen är strikt, snudd på otrevligt korrekta.
Det är en rest av en sedan länge svunnen värld. Det är en diffus bild av ett Europa innan krigen ödelade och begravde framtiden och hoppet.
Jag dricker min hosszúkávé kaffe och äter ett par av de oemotståndliga profitterol, en liten petit chou fylld med kall vispgrädde med vanilj simmande i rinnande choklad, ljus eller mörk allt efter smak och behov. Tiden tycks ha stannat. En doft av sekelskiftet, innan artonhundratal slog över i blodigt nittonhundratal, dröjer sig kvar härinne likt röken av en nyss släckt cigarr av bästa märke. Som om skyttegravarna ännu inte grävts i Flandern, senapsgasmolnen inte drivit över de öde slagfälten, som om skorstensröken med stanken av brinnande människokött ännu inte kvävt framtiden.
Att odla drömmar, att idogt nära en längtan och en strävan bort från den grå vardagen, har länge varit en nationell nödvändighet. På samma sätt glömmer heller ingen oförrätterna, förtrycket eller förföljelserna. Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan, hävdar Milan Kundera.
Att idag följa nyheterna från Ungern är som att tvingas se början på det vi trodde för alltid var historia i vårt Europa. De mekanismer som födde nazismen i Tyskland och Österrike, som skapade fascismen i Italien och Spanien och gav liv åt de hänsynslösa pilkorsarnas fascism i Ungern är återigen närvarande och sprider sitt gift. Återigen marscherar starka krafter i vår världsdel. De marscherar bokstavligen på gator och torg. De vrålar samma slagord som en gång ekade kontinenten runt och som ledde till byggandet av dödsläger där miljoner och åter miljoner människor avrättades med industriell precision och kallhamrad effektivitet.
I den blodiga ungerska historien har författarna så gott som alltid förmått att inta en särställning i de framväxande upproren mot övermakten. Deras dikter och böcker har lett till att den frihetens gnista har tänts som sedan lett fram till stora förändringar. Idag måste motrösterna återigen forma de väckande och omskakande ord som kan leda till att historien tar en annan riktning. Återigen vilar en tung börda på författarnas axlar. De har ett uppdrag som kommer direkt från historien, och författare som Peter Nadas och Péter Esterházy och många fler framstår som mer än beredda att anta utmaningen.
Crister Enander är författare och litteraturkritiker i bland annat Helsingborgs Dagblad. Hans "Dagar vid Donau" (Carlssons förlag) ges ut lagom till bokmässan nästa helg med tema Ungern. Boken är en kärleksförklaring inte bara till Budapest utan också till den ungerska och centraleuropeiska litteraturen.
Gå till toppen