Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Vår klass väcker frågor om livet

Vår klass

Helsingborgs stadsteater. Av Tadeusz Słobodzianek. Regi: Anja Suša. I rollerna: Gustav Berg, Evamaria Björk, Tobias Borvin, Cecilia Borssén, Nils Dernevik, Jörgen Düberg, Kajsa Ericsson, Annika Kofoed, Vilhelm Blomgren, Thomas Stokke. Spelas på Lillan tom 24 oktober.

Tadeusz Słobodzianeks Vår klass har kallats en av vår tids viktigaste pjäser. Den skrevs med utgångspunkt i massakern i Jedwabne 1941, då hundratals judar låstes in och brändes ihjäl i en lada. Länge hölls nazisterna ansvariga men det avslöjades senare att pogromen utfördes av byborna själva.
"Vår klass" på Helsingborgs stadsteater. Främre raden: Evamaria Björk, Nils Dernevik, Gustav Berg, Tobias Borvin, Annika Kofoed och Vilhelm Blomgren. Bakre raden: Thomas Stokke, Kajsa Ericsson, Cecilia Borssén och Jörgen Düberg.Bild: David Skoog
I pjäsens centrum står en polsk klass, ungefär hälften av eleverna är judar, hälften polska katoliker, ett samhälle i miniatyr som när det pressas utifrån blottlägger människornas sämsta sidor. Övergången mellan barnslig lek och vuxet allvar går skrämmande smidigt, retstickan blir en sadist, de obetänksamma vännerna medlöpare . Plötsligt har kottarna på marken formats till ett hakkors och de som var barndomsförälskade blir offer och förövare i en gruppvåldtäkt.
Vår klass rör sig genom Stalin-, Hitler-, Solidaritetsåren fram till nutid. Översitteri och hämnd dyker upp i alla läger. ”Vad kunde jag göra” upprepas som ett mantra. Alla har sin personliga ursäkt men i slutändan är alla i någon mån skyldiga.
Pjäsen är en varning ¬¬- det här kan hända igen. Sådana har levererats förr men känns just idag extra angelägen att upprepa. Så hur gör man detta utan att bli pekpinneaktig eller för den delen utan att som Brecht fasade för att publiken grips så av handlingen att de glömmer att reflektera. Słobodzianek använder sin egen verfremdungsteknik. Karaktärerna kliver då och då ur scenen och snarast redovisar i tämligen neutral ton vad som hänt. ”Jag tog en sten och släppte den på hans huvud”. Skrämmande nog.
Helsingborgs stadsteater har anlitat den rosade serbiska regissören Anja Suša som skruvat till iscensättningen. Det finns en medveten skevhet i ljus, ljud, och de många små absurda scenerna. Men det man vinner i aha-upplevelse förlorar man i inlevelse. Karaktärerna hinner inte riktigt utvecklas och det känns stundtals väl fragmentariskt. Kanske har det att göra med att pjäsen kortats för att passa som skolföreställning.
Iscensättningen vrider och vänder på åskådartemat. Scenografin utgörs av glasmontrar och tankarna går till ett museum eller till samlingarna av hår och glasögon som nazisterna lämnade efter sig. Rent fysiskt kryper också några av de döda karaktärerna in i en monter.
Efter branden i ladan spolas handlingen raskt framåt. Hemligheten följer de inblandade genom livet och avslöjas till slut. Men ingen blir egentligen lyckligare av det.
Slutet av pjäsen öppnar för en vidare fråga – vad gör vi av våra liv? Rachelka, den judiska kvinnan som klarat sig genom att konvertera konstaterar, inte utan bitterhet, att hon aldrig känt sig så fri och lycklig som sedan hon fick tillgång till 50 tv-kanaler. Var detta allt, frågar sig flera av överlevarna.
Gå till toppen