Kultur

Tidens kadaver

Eric Pettersson

Fabriksliv. Eskaton.
Det är inte rädslan för våldet och tyranniet som är vårt stora hinder utan rädslan för en ny början helt utan garantier. I debutanten Eric Petterssons kortroman "Fabriksliv" finns inte mycket hopp. Repetitivt redogör berättarjaget för hur han berövas tid och mänsklighet av ett arbete utan mening.
På luftigt satta sidor bockas arbetskritiken av med korta meningar: tristess, alienation, nedbrytande övervakning och nedskärningar – på nyspråk. Allt kontrolleras och klockas ner i minsta detalj.
Här finns tematiska tentakler till Pär Thörns "Tidsstudiemannen" och Johan Jönssons "Efter arbetsschema", men hos Pettersson saknas både nedtonad humor och storvulna anspråk. Inte heller märks något inflytande från den äldre och mer uppbyggliga arbetardiktningen.
Det monotona språket får varje form av förändring att verka utsiktslös. Därtill finns en tydlig distans till den etablerade fackföreningsrörelsens försök att försvara en relativt privilegierad plats i produktionen: "Vi har det bra eftersom vi inte har det så dåligt som andra. Jag har svårt att känna någon glädje för det."
Att reformera är ingen räddning, men kanske att rasera? "Jag drömmer om eld […] om betongvägar som spricker och rasar samman", om att bli allvarligt skadad eller dö. "För att göra smärtan synlig." Förstörelsen finns dock bara i berättarens fantasi. Samtidigt förblir han en solitär, oförmögen att kämpa tillsammans med andra.
Petterssons fabrik är "allt och överallt". Att berättaren till sist besegrar rädslan och bryter upp är därför inkonsekvent, både avseende stil och sensmoral. Måhända är det medvetet. Likväl blir befrielsen bedräglig och individuell, men mest av allt – för att låna lite Marx ur Ida Börjels efterord – en bekräftelse på att människan i kapitalismen aldrig tillåts vara mer än ett tidens kadaver.
Gå till toppen