Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Förenad med mamman efter 42 år

Elisabet Purve Jorendal adopterades bort som treåring. Så, nyligen, kom det ett mejl.

Livets skärvor blev till en spegel. Så lik henne, så vacker.
Där, på den indiska landsbygden, hade 42 års sökande nått sitt slut.
Så tog mamman hennes hand i sin.
Hemma i Helsingborg igen försöker Elisabet Purve Jorendal sätta ord på det:
– Tänk dig din första förälskelse – och den är besvarad.
Återföreningen uppmärksammades i ett inslag i tv-kanalen India Today.
Kunda var 21 år och nybliven änka. Efter makens självmord upptäckte hon att hon var gravid. I oktober 1973 föddes dottern Nirupa.
På föräldrarnas inrådan lämnade hon bort barnet, gifte om sig och lät dottern förbli en hemlighet för sin nya familj. Något annat skulle nog inte ha accepterats av samhället.
Snart fyllda tre adopterades Nirupa av en svensk familj. Resan gick från barnhemmet i Indien till Ludvika. Hon fick tre "hemmagjorda" syskon och ett svenskt namn: Elisabet Jorendal.
Hon fick ofta frågan från folk om varifrån hon kom – egentligen. "Jävla neger" och "svartskalle" kastades efter henne.
Så det gick inte att komma ifrån att jag var annorlunda. Jag förstod väldigt tidigt, när jag var fyra-fem, att jag hade tagits någonstans ifrån till den här familjen. Redan då undrade jag: varför? Det har gnagt i mig.
Varje år i vuxen ålder har Elisabet Purve Jorendal gått in i en djup depression dagarna före jul.
– Det var den 19 december 1973 som min mamma lämnade bort mig.
Tanken på att söka sitt ursprung väcktes redan på mellanstadiet. Under en lektion bad fröken eleverna att rita var sitt släkträd.
För mig kändes det fullständigt meningslöst. Min riktiga familj fanns ju i Indien och jag ville veta sanningen, säger hon, som senare i livet lagt till sitt indiska efternamn Purve
Närmare än till barnhemmet kom Elisabet Purve Jorendal inte på egen hand. De visste men ville inget säga.
Så ifjol tipsades hon om Bryssel-baserade organisationen ACT. Denna arbetar bland annat med att hjälpa adopterade personer att hitta sin biologiska familj.
Först tvekade hon, antagligen av rädsla för vad de skulle hitta.
Men sedan bestämde jag mig för att ge det en chans.
En indisk socialsekreterare, konsult åt ACT, tog sig an fallet i augusti i år. Med sig till barnhemmet hade hon ett trumfkort: ett domstolsbeslut på att adopterade indiska barn har rätt att få veta sitt ursprung.
Tack vare detta fick hon ut namnet på mamman och ungefär vilket område hon antogs bo i. Sökandet ledde till byarna kring staden Yavatmal i landets östra delar.
Hemma hos en pastor hände det osannolika.
För när socialsekreteraren uppgav namnet på barnets mamma respektive moster, hördes en kvinnoröst utbrista: "det där är ju jag!"
Pastorns fru visade sig vara min moster. Ett mirakel!
Det dröjde inte länge förrän det plingade till i mejlboxen:
"Success! I have found your mother!"
– Sedan rullade det upp bilder på min mamma. Jag bara skrek rakt ut.
Elisabet Purve Jorendal.Bild: Bild: Anders Malmberg
Den 9 september lyfte planet från Kastrup. Tre dagar senare stod hon utanför mammans tegelhus med två rum och kök. Och gick in.
Ett problem bara: i huset bor även mammans son med familj, och ingen av dem känner till att de har ett halvsyskon. Sonen var hemma den här dagen.
Det var så bisarrt. Jag tvingades dölja mina känslor och låtsas vara någon annan på besök i landet. Min mamma svalde gråten två gånger, berättar Elisabet Purve Jorendal.
Med ett ärende som förevändning tog de sig ut till bilen. Det var där som mamman tog hennes hand i sin i baksätet.
– Vi släppte inte taget under den två timmar långa resan till hennes syster.
Kunda mätte ut på sin arm hur lång dottern var vid födseln. Hon ville inte lämna bort henne men kände sig tvungen, berättade hon via tolken.
Hon var övertygad om att jag hade vuxit upp på barnhemmet och att hon aldrig skulle få se mig igen.
De tillbringade två dagar tillsammans. "Du ska väl inte spendera så mycket på mig?" sa mamman med rodnade kinder på marknaden. "Jo det ska jag!" svarade dottern och köpte saris, sandaler och medicin.
Inför hemresan bröt Elisabet Purve Jorendal ihop.
– Min mamma tog sin sari och torkade mina tårar. "Gråt inte, gråt inte!" sa hon.
– Det var moderskärlek så som jag aldrig känt den förut. Det kan jag leva på resten av mitt liv.
När vi träffas är det bara dagar sedan hon landade i Helsingborg. Allt som har hänt kommer att ta lång tid att bearbeta.
En känsla är dock fullkomligt klar och stark:
–  Jag har förändrats som person, jag känner ett lugn. Att gå från att undra och längta i 42 år, till att plötsligt veta... Det är som en tid före och en tid efter.
Elisabet Purve Jorendal har lovat att stötta sin mamma ekonomiskt. Hon vill också initiera ett projekt för att underlätta vardagen för byborna. En långvarig torka har fått förödande konsekvenser.
– Det är vanligt att bönder går i konkurs och tar sina liv. Det var antagligen det som min pappa gjorde.
Via mostern håller de kontakten. Nästa resa är planerad till början av nästa år. Förhoppningsvis behöver de inte smyga med sin relation då. Mamman ska först berätta om hemligheten för sin yngre dotter.
Sedan ska hon prata med sin bror. Han är familjens överhuvud i och med att pappan är död. Jag längtar efter att mamma ska kunna vara helt öppen, men jag känner också en oro för hur sonen ska reagera.
Elisabet Purve Jorendals dröm är att bosätta sig i Indien. Löser det sig med arbete, boende och allt runt omkring finns det ingen tvekan.
– Jag vill vara nära min familj. Mitt kött och blod.
Gå till toppen