Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Demokrati – vem bryr sig?

Jan FredrikssonFolkhemmets sociala ingenjörerCarlssons

I titeln på etnolog Jan Fredrikssons historiska exposé över vad han kallar ”erfarenheter av att vara kommunpolitiker” finns begreppet som ofta använts som ett skällsord riktat mot forna tiders socialdemokrater, ”sociala ingenjörer”. Tanken bakom det är egentligen en kritiskt efterklok blick på den mekaniska människosyn som alla politiska läger hade att tillgå förr.
Jan Fredriksson använder det annorlunda, för att berätta historien om hur kommunpolitiker byggde folkhemmet som ett mer jämlikt och tryggt samhälle där individen för första gången i historien fick reella möjligheter att bryta sig loss från sitt sociala arv, där arbetaren hade en chans att klättra upp ett pinnhål ur fattigdomen och till och med få ett visst inflytande i sitt samhälle – den period då socialdemokraterna hade stor makt. Många av de människor som kommer till tals i boken är också socialdemokrater men inte alla.
Boken bygger på ett enkätmaterial som samlades in 1995-96 med svar från närmare sex hundra då eller tidigare verksamma kommunpolitiker vars minnen sträcker sig tillbaka ända till 1910-talet. Det är män och kvinnor från olika partier och verksamma över hela landet. En del av materialet har publicerats av Nordiska museet i antologin ”Vardagens politik”.
Jag läser "Folkhemmets sociala ingenjörer" med intresse, bland annat därför att helsingborgaren Fredriksson hämtar många exempel och citat från människor verksamma i hans egen hemtrakt, nordvästra Skåne. Men för mig är den viktigaste berättelsen i boken ändå den som han beskriver som en utveckling från direktdemokrati, där alla röstberättigade i en by kunde gå på möte och påverka beslut i enkla, lättbegripliga frågor, till representativ demokrati med ett stort avstånd mellan väljare och beslut som kräver tjänstemannahjälp i alltmer komplicerade arbetsuppgifter i kommunen.
Ja, jag blir faktiskt upprörd när jag läser om den stackars älskade Demokratins öde, om hur den skuffas undan och sviks i takt med att detta avstånd ökar. Jo, den finns där, större och mer tillgänglig för fler men vem bryr sig? Demokratin blir mindre angelägen för folk ju mer de får av det de tror de vill ha. När den levererar blir demokratin mindre intressant! Är det inte roligare med en superkaffemaskin och geocashing? Vad var det nu demokratin skulle leverera?
Jan Fredriksson berättar sin historia med forskardistans, svalt och torrt, till exempel om hur sällsynt det politiska samtalet blivit och hur ointressant det blivit att ta på sig förtroendeuppdrag – som förr var en medborgerlig plikt – så att det alltför ofta bara är den ytliga prestigen kvar som lockar. Alltså får vi de politiker vi förtjänar.
Gå till toppen